Frank

26/3 kl 19.00 Tema: Udda

Storbritannien, Irland, 2014. Regi: Lenny Abrahamson. Manus: Jon Ronson och Peter Straughan. Foto: James Mather.

I rollerna: Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (John Burroughs), Maggie Gyllenhaal (Clara). Längd: 95 min.

 

Frank är sångare i ett band med ett outtalbart namn och en musikstil som ligger långt utanför mittfåran. Det som skiljer honom från andra sångare är att han hela tiden går runt iförd ett huvud i papier-maché. Han bär det inte bara när han står på scenen, utan dygnet runt: i sängen, när han äter och i duschen. Ska man etikettera honom som galen? Eller är han bara klädsamt excentrisk, i likhet med många andra konstnärer och artister?

Filmen Frank ställer den gamla frågan om det finns en koppling mellan kreativitet och mentalsjukdom och om var gränserna egentligen går. Även om huvudet och musiken kan upplevas som lite aparta inslag, är filmen inte konstig i sig, utan tvärtom en rakt berättad, tämligen gripande historia, med både humoristiska och mörka inslag.

Figuren Frank sticker förstås ut, men filmens egentliga huvudperson och den som publiken nog identifierar sig med är Jon, en ung och lite vilsen medelmåttig keyboardspelare som av en slump hamnar i bandet, ser dess potential och försöker hjälpa dem fram till ett genombrott.

Michael Fassbender som döljer sig bakom papphuvudet får en utmaning när han är begränsad till att uttrycka sig med sin kropp och sin röst, utan att ha tillgång till några ansiktsuttryck för att förmedla vad han tänker och känner. Han klarar det med bravur och visar sig också sjunga oväntat bra.

Andreas Samuelsson, Moviezine, skrev så här:

”’Frank’ undviker alla klyschor den här sortens film om sökandet efter lycka, framgång och sig själv i en värld av vansinnighet ofta snubblar på. Den blir aldrig sådär indiepretentiös med svårsmält symbolik eller högtravande dialoger. Den väljer aldrig billiga, komiska poänger på absurda situationer eller detaljer, som exempelvis Franks huvud. Den blir aldrig sentimental eller moraliserande. Det är en unik, vacker och drabbande film som stegvis fångar upp och omfamnar en, trots sin kufiga stil och stundtals bisarra infall.”

JE