The Whisperer in Darkness

4/6 kl 21.00 Tema: Udda

USA, 2011 Regi: Sean Branney. Manus: Sean Branney och Andrew Lewman, baserat på H.P Lovecraft. Foto: David Robertson.

I rollerna: Matt Foyer (Albert Wilmarth), Barry Lynch (Henry Akeley). Längd: 103 min.

 

H.P. Lovecraft Historical Society är ett gäng glada (och nördiga kan vi nog tryggt anta) typer som under det tilltalande mottot Ludo Fore Putavimus (i det här fallet litar jag mer på Wikipedias ”We thought it would be fun” än Google Translates mer kryptiska ”Idrott kan vara”) inte bara lajvar och spelar in musik utan på 00-talet även börjat komma igång med film.

Deras stumfilmsversion av The Call of Cthulhu från 2005 var full av charm och kärlek och lika mycket kärlek har östs över The Whisperer in Darkness. Här har man förflyttat Mythoscopekonceptet (att blanda gammal och ny filmteknik) ett tiotal år framåt i kronologin och därmed kommit in på 30-talet och de klassiska monsterfilmerna.

Forskaren Albert Wilmarth har ett djupt intresse för gammal folkloristik från östra USA:s mer avlägsna delar. Han älskar beskrivningar av urgamla kulter och mystiska sekter och tycker sig ha gjort ett fynd i en gammal handskrift som beskriver allt detta och mer därtill. Det innebär dock inte att han tror på något av det. Han är snarare så aktivt anti-troende och vetenskapligt övertygad att han självklart måste få sig en rejäl näsbränna.

Den kommer i form av Vermont-bonden Henry Akeley som börjar skriva till Wilmarth om mystiska varelser som sköljts från den närbelägna floden och så småningom också omringar hans hus. Fotografier avslöjar först ingenting, innan man genom diverse optisk manipulation kan se vansinniga kräftdjursliknande skapelser. De tillhör materia av en annan dimension. Akeley skickar Wilmarth också en vaxrulle där mystiskt mässande röster kan höras.

Så länge Akeley skickar allt mer rädda och upprörda brev förhåller sig Wilmarth skeptisk, men när han en dag får ett brev där bonden berättar att han nu fått kontakt med varelserna och det visat sig att de inte alls är farliga utan tvärtom fridfulla och fulla av användbara kunskaper hamnar saken i ett annat ljus. På Akeleys uppmaning plockar Wilmarth med sig allt han fått sig tillsänt och beger sig till Vermont för att träffa den gamle.

The whisperer in darkness är en av de skriverier där Lovecraft blandar skräck och sci-fi, i likhet med exempelvis The color out of space. Men där han i det tidigare verket försökte skapa en utomjordisk ras som inte skulle likna något annat som dittills funnits i litteraturen har han här som synes blivit lite mer handfast.

Däremot har han inte bistått med mer än upptakt och ramar, för medan Lovecraft är en mästare på att bygga upp stämningar är han inte alltid lika bra på att avsluta sina historier. Därför är The Whisperer in Darkness mot slutet nyskriven och har dessutom utrustats med en hel del extra material rent storymässigt för att kunna räcka i drygt 104 minuter.

Tilläggen funkar bäst i början, när Wilmarth fortfarande befinner sig på Arkhams Miskatonic University och diskuterar med sina kollegor huruvida gamla myter och legender ändå kan innehålla ett korn av sanning. En radiosänd debatt med den kände Charles Fort blir en underhållande tidsmarkering.

Den mer utförliga upplösningen (i novellen flyr Wilmarth helt enkelt Akeleys hus efter en orolig natt) är helt ok men blir på sina ställen lite fånig. Infogandet av den unga flickan Hannah kan jag ha förståelse för ur ett dramaturgiskt perspektiv men bryter allt för mycket om den Lovecraftska känslan. Gamle H.P. var aldrig särskilt intresserad av att beskriva barn om de inte var olycksbådande i något avseende.

The Whisperer in Darkness är inte lika bra som den tidigare The Call of Cthulhu men kom igen… Hur kan man inte bli charmad av en film där de inblandade motiverar infogandet av ett flygplan i historien med ”If you have monsters that fly, you have to have a dogfight with a biplane”?

Sofia Åkerberg

 

Denna text publicerades ursprungligen på bloggen Rörliga bilder och tryckta ord, https://bilderord.wordpress.com/