Den sista striden
14/5 kl 21.00 Tema: Udda
Le dernier combat. Frankrike, 1983. Regi: Luc Besson. Manus: Luc Besson, Pierre Jolivet. Foto: Carlo Varini. Klippning: Sophie Schmit. Scenografi: Christian Grosrichard, Thierry Flamand, Patrick Lebere. Musik: Éric Serra. Producent: Luc Besson.
I rollerna: Pierre Jolivet, Fritz Wepper, Jean Bouise, Jean Reno, Maurice Lamy, Pierre Carrive, Jean-Michel Castanié m.fl. Längd: 92 min.
Luc Besson, nu känd för färgglada CGI-fester på blockbusternivå, började närmast minimalistiskt. Längre från det han gör nu kan man knappast komma än Den sista striden, hans första film. Den är svartvit, utspelar sig i ett ödsligt ruinlandskap, och är så gott som helt utan repliker. Detta har sin anledning.
I spillrorna som finns kvar av världen efter Den stora katastrofen har människorna tappat talförmågan och kan bara kommunicera via grymtningar och andra ljud. Den andra stora förändring som inträffat är att nästan alla kvinnor har dött ut. Dom som finns kvar är lika sällsynta som snöleoparder. Vad detta leder till framgår tragikomiskt av filmens första minnesvärda scen.
I den här språk- och kvinnolösa postapokalypsen lufsar ett antal vinddrivna män omkring och försöker klara sig. Det är kärvt. Rövarband à la Mad Max slåss om vattenförråd, en mystisk man med svärd går allmän bärsärkargång, och en annan man försöker bygga ett primitivt flygplan för att sticka nån annanstans.
En ljuspunkt i tillvaron är en läkare som försöker bevara en skärva av civilisation genom att vårda dom språkfragment som fortfarande finns kvar. Och det ryktas att någonstans i det gamla sjukhuset finns det en kvinna! Något att hoppas på och sträva efter.
Superfransk absurdism präglar Bessons både brutala och lustiga efter-värld – allt skapat på minimal budget och med ett repliklöst manus.
EL