Still Life

9/4 kl 21.00 Tema: Påsk

Storbritannien, 2013. Regi och manus: Umberto Passoloini. Producent: Uberto Pasolini, Christopher Simon och Felix Vossen. Foto: Stefano Falivene. Klippning: Gavin Buckley och Tracy Granger. Musik: Rachel Portman.

I rollerna: Eddie Marsan (John May), Joanne Froggatt (Kelly Stoke), Karen Drury (Mary), Andrew Buchan (council manager), Neil D’Souza (Shakthi). Längd: 92 min.

 

Det finns skådisar och så finns det skådespelare. Eddie Marsan tillhör definitivt den senare kategorin. Hans namn syns sällan överst på filmaffischerna eller bland de nominerade på glittriga galor, men han fortsätter alltjämt att leverera fantastiska rollprestationer. På senare år har vi bland annat kunnat se honom som kolerisk körskollärare i Happy Go Lucky och som demonisk hustrumisshandlare i Tyrannosaur. Han har blivit en mästare i kategorin briljanta biroller, men i Still Life får han äntligen axla en huvudroll. Och som han gör det.

Marsan spelar begravningsentreprenören John May, vars arbete går ut på att leta rätt på släktingar till de som dött i ensamhet. Ofta misslyckas han. John ordnar begravningarna ändå. Han skriver tal åt prästen, väljer passande musik och ser till att vara där när kistan sänks i jorden. Efter 22 år i tjänsten får han en dag sparken. ”Begravningar är för de levande, de döda bryr sig inte”, säger chefen. Johns sista fall blir en man som råkar bo i hyreshuset mitt emot hans eget. En man som kunde ha varit han själv under olyckligare omständigheter. John ger sig ut på en resa för att pussla ihop mannens livshistoria, och det blir en resa som också ska komma att förändra hans eget liv.

Regissören Uberto Pasolini (nej, han är inte släkt med Pier Paolo – men på långt håll med Luchino Visconti) har en lång bakgrund som filmproducent och har bl.a. jobbat med filmer som The Killing Fields, Zigenarnas tid och The Full Monty. Still Life är hans andra film som regissör och för denna belönades han med regipriset på Venedigs Filmfestival 2013. Rollen som John May skrev han med Eddie Marsan i tankarna, och det är nog tur att han tackade ja till rollen. Marsans återhållsamma kroppsspråk och precisa mimik håller hela tiden berättelsen på rätt sida om den sentimentalitet som en berättelse av detta slag riskerar att fastna i. Resultatet är en perfekt slipad briljant om döden och allt det där som vi brukar kalla för livet.

FS