Midvinterduell & Saxofonhallicken
21/5 kl 21.00 Tema: Svensk landsbygd
Midvinterduell. Sverige, 1983. Regi och Manus: Lars Molin. Foto: Michael Kinmanson. Scenografi: Pia Asp, Nils Svenwall.
I rollerna: Ingvar Hirdwall (Egon), Mona Malm (Lina), Andreas Höghede (Olle, deras son)Tommy Johnson (vägmästaren), Torsten Wahlund (Bengtsson, plogbilschaufför), Li Brådhe (Solveig, hans fästmö), Hasse Harnesk (Berg), Hans Ernback (Pontus), Tord Peterson (polismästaren), Kåre Santesson (Petter), Michael Kallanvaara (Larsson), Anders Nyström (direkören), Lasse Petterson (järnhandlaren), Göthe Grefbo (sågaren), Leif Liljeroth (läraren), Lars Dejert (mjölklastaren). Längd: 52 min.
Saxofonhallicken. Sverige, 1986. Regi och Manus: Lars Molin. Foto: Gunnar Källström. Scenograf: Bernt Franckie. Kostym: Ewa Mark.
I rollerna: Eva Gröndahl (Vera), Allan Svensson (Börje Anderberg, handelsresande), Kim Anderzon (Lisbeth), Mona Seilitz (Ann, vokalist), Gino Samil (Janek, saxofonist), Lars-Erik Berenett (Kalor, pianist), Lars Hansson (Svampen, gitarrist), Gunvor Pontén (portieren), Lena T. Hansson (Kenneths fru), Lotte Ejebrant (Siwan, kallskänka), Lennart R. Svensson (Kenneth), Stig Torstensson (dörrvakten), Margreth Weivers (äldre servitris), Björn Granath (Erik Andersson, handelsresande), Hasse Harnesk (Harry, den berusade), Björn Strand (Ragnar, skohandlare), Anita Nyman (blond servitris), Kristina Almlid (barnvakten), Krister Fryk (hennes pojkvän), Roger Palm, Teddy Walter (musiker). Längd: 55 min.
Om man skall sammanfatta Lars Molin i några få ord så blir det folklighet, frodighet och fabuleringsförmåga. Hans bakgrund som vägmästare, där han skrev legendariska reseräkningar som utvecklades till små noveller, var en direkt inspiration för hans mästerstycke Midvinterduell. Det handlar om verkligt klassisk duell med inslag av grekiskt ödesdrama där de övriga byborna spelar samma roll som den antika kören. På ena sidan finns den sturige mjölkbonden, spelad med exakt återhållsamhet av Ingvar Hirdvall, som värnar rätten till egen mjölkpall i trots mot de myndigheter som vill annat. På andra sidan finns plogbilschauffören som drivs av en allt tilltagande hybris när han vill sätta bonden på plats. Dramat innehåller en annan klassisk dramaturgisk komponent, eskalering eller upptrappning, som till sist mynnar ut i ett klimax som blir styckets dramatiska knorr.
Saxofonhallicken ger en lika precis och detaljrik skildring av en landsortshåla, där tristessen bara bryts av danskvällarna på ”Statt”. Alla beståndsdelar finns på plats när dramat börjar. Där finns lokalfyllot, den otrogne äkta mannen, den robuste och orubblige dörrvakten, den alkoholiserade kocken, den kvinnliga portieren som vet allt om alla och kan handla därefter etc etc. När den levnadsglada Lisbeth tar med sin skilda väninna Vera på lite äventyr utvecklas det hela i oväntad riktning. Hon hade tänkt koppla ihop henne med en lokal förmåga men så kliver ödet in i form av en försäljare av fiskeartiklar. Nu är det så illa att Vera bara kan dansa till en enda låt, Petit fleur, men när kapellmästaren i dansbandet, pianisten Kalor upptäcker detta ser han till att bara spela denna hela kvällen, till vokalistens stora förtrytelse. Det är ingen stor handling men den är fylld av just den detaljrikedom och exakthet i spelet som gör det till en stor film.
POQ