127 timmar

21/5 kl 19.00 Tema: Ensam

USA, 2010. Regi: Danny Boyle. Manus: Danny Boyle, Simon Beaufoy, Aron Ralston. Foto: Enrique Chedriak och Anthony Dod Mantle.

I rollerna: James Franco (Aron Ralston). Längd: 94 min.

 

En ung man är ute och soloklättrar en dag i en kanjon i Utah när han fastnar under ett klippblock. För att överleva tvingas han till sist amputera sin högerarm. Historien om Aron Ralston fick stor spridning i media redan när olyckan skedde 2003.

Det var en historia som fick oss att lite till mans fundera över hur vi skulle reagera i motsvarande situation. Vad är man egentligen kapabel till när man lever under dödshot? Skulle du klara av att skära av din egen arm om det inte fanns någon annan utväg?

Att Ralstons bokskildring av händelserna, Vilja av stål, blev en försäljningssuccé, var ganska givet med en så gripande och rysansvärd historia. Men det var inte lika självklart att det skulle gå att göra en bra film av det hela. Boken handlar mycket om Aron Ralstons inre liv, hans tankar och överväganden, uppblandat med minnen från tidigare klätteräventyr. Fungerar det verkligen på vita duken? Hur kul är det att spendera en och en halv timme med att stirra på en man som sitter fast under en sten? Det finns inga förutsättningar vare sig för rörelse eller dialog, som normalt ingår i en film.

Men är det någon som ska lyckas med detta konststycke, så är det väl regissören Danny Boyle, bland annat känd för djupdykningen i en toalett i Trainspotting. Han låter sig inte begränsas av det givna rummet, utan hittar sätt som gör att filmen kommer loss från stensituationen, med hjälp av tillbakablickar och fantasier. Och trots att utgången är given från början blir det på något sätt spännande. Vi vet alla att han kommer loss till slut, men det är vägen dit som är det intressanta.

Johan Croneman skrev i DN:

”Boyle är på samma gång otroligt säker och vital, och underhållande. Inget tu tal om det. Anthony Dod Mantles och Enrigue Chediaks foto är nästan för utsökt, här finns enorma ytor och arealer att breda ut sig över, här finns en klaustrofobisk minimal skreva att bosätta sig i. Och de lyckas med bägge bedrifterna. När de nästan bokstavligt talat kryper under skinnet på Aron känns det även i våra egna kroppar, och den hisnande naturen får oss på samma sätt att kippa efter andan. Vackert så.”

JE