Spelaren

”Då jag var tonåring och ung man kunde jag se filmer av Ford, Welles, Ophüls och Wyler på bio – tänk bara på djupfokusscenerna i Wylers De bästa åren – och att minnas dessa filmer ger mig en outslitlig behållning. Vilka filmer kommer dagens tonåringar att minnas när de blivit sextiofem? Adrian Lynes, Gary Marshalls, John McTiernans? Gode Gud, vilket kulturarv att bära med sig genom livet.” [Robert Altman intervjuad av Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet, 4/10 1992]

Man kan inte säga att Altman gör det lätt för sig. I ovan citerade intervju uppbådar han flera av de stora amerikanska filmregissörerna, och i filmen Spelaren anspelar och citerar han ytterligare några filmer. Redan under inledningen görs tydliga anspelningar på Welles En djävulsk fälla (1958) med den långa oavbrutna tagningen som suger in åskådaren i filmen. Spelaren handlar om filmskapare i Hollywood, främst producenter och författare. I filmen refereras flera gånger till klassikern som oöverträffat skildrar filmstaden och dess skapande konstnärer, Billy Wilders Sunset Boulevard (1950). När sedan huvudpersonen går på bio ser han ett avsnitt ur De Sicas Cykeltjuven (1948). Det är onekligen modigt (dumdristigt?) att ge åskådaren allt detta jämförelsematerial, och det blir en öppen fråga om Spelaren klarar av en jämförelse med dessa filmer.

Spelaren är berättelsen om den unga producenten Griffin Mill som känner att han inte sitter riktigt säkert. Han får med posten underliga hotelsebrev från vad han tror vara en missnöjd författare. Han beslutar sig för att söka upp denne författare, men det går inte riktigt som han tänkt sig, och att behålla sin position kostar på.

Robert Altman är milt uttryckt en mycket ojämn filmregissör, men som hos många kritiker åtnjuter ett rykte av att vara en riktig konstnär, till skillnad då från många andra amerikanska regissörer. Altman blev berömd med MASH (1970), en komisk skildring av ett sjukvårdsförband under Koreakriget. Sedan dess har hans karriär gått i vågor. Bäst har han varit när han gripit sig an samtida amerikanska ämnen, som i Nashville (1975) där countrymusikens huvudstad blir en symbol för hela USA. Sämst har Altman varit då han givit sig på, och massakrerat, litterära verk som han inte förstått sig på, som hans version av Raymond Chandlers Långt farväl (1973) eller Sam Shepards moderna cowboydrama Fool For Love (1985). Med Spelaren ansåg många att Altman gjort en strålande återkomst, och även tagit en gruvlig hämnd på filmstaden som länge inte velat veta av honom. Men filmstaden kanske bara är tacksam för uppmärksamheten och ignorerar Altmans ironi och satir.

Manusförfattaren Michael Tolkin, på vars roman filmen bygger, är uppväxt inom den amerikanska film- och TV-världen, där båda hans föräldrar arbetade. Efter att ha jobbat för olika TV-bolag fick han sitt första manus filmat 1988, Gleaming the Cube, en film om skateboardåkande. Samma år kom romanen ”Spelaren” som det tog några år att få filmad.

Huruvida Spelaren ger en sann bild av hur det går till i Hollywood idag är inte helt lätt att svara på. Filmen visar upp en samling ganska korkade och otrevliga människor som bara är intresserade av fixande och pengar. Så är det kanske i verkligheten, men filmstaden befolkas även av en hel del talanger och konstnärligt begåvade människor, annars skulle det inte göras så mycket bra film som det trots allt görs i Hollywood. Det var denna paradox som Wilder lyckades skildra, huruvida Altman lyckas är väl mer tveksamt.

HE