Die Drei von der Tankstelle
Regi: Wilhelm Thiele. Manus: Franz Schulz, Paul Franck. Foto: Franz Planer. Musik: Werner R. Heymann. Produktion: UFA, Tyskland 1930.
I rollerna: Lilian Harvey, Willy Fritsch, Oskar Karlweis, Heinz Rühmann, Fritz Kampers, Olga Tschechowa, Kurt Gerron, Felix Bressart, Gertrud Wolle, Leo Monosson, die Comedian Harmonists.
Svensk premiär: 31-01-26, Röda Kvarn (Stockholm).
Längd: ca 95 min.
Metropol: Kärlek och bensin hette ursprungligen Drei vor der Tankstelle, ty filmen handlar om tre unga ruinerade lebemän, som etablera sig i bensinbranschen och uppsätta en bensinstation. Och så bli alla tre förälskade i Lilian Harvey, vilket man förstår, varefter till slut Willy Fritsch utgår som mest gynnad rival, vilket man kanske även skulle kunnat räkna ut på förhand. Något som emellertid kommer som en angenäm överraskning är det, som ligger utanför ramen av det direkta händelseförloppet. Kärlek och bensin är en god europeisk pendang till Prinsgemålen och Monte Carlo, präglad av samma glättighet och friska humör som utmärker Lubitschs båda skapelser. Kanske är denna filmoperett än ystrare, ty särdeles yster måste i sanning det tyska skämtlynne kallas, som vågar bola med sådana nationella emblem som t. ex. rakborsten, hatten och det snaggade håret.
Briljant spel, smart fotografering och trevliga melodier göra filmen till vad den är. Men de härliga melodierna skulle säkerligen komma mer till sin rätt på en annan ljudapparat än Metropols.
Boss.
Det var emellertid helt naturligt först med ljudfilmen som operetten [på film] kunde göra sig gällande. Denna genre fick ett bejublat ljudfilmsgenombrott i Wilhelm Thieles Kärlek och bensin (1930), vilken riktigt skummade över av livsglädje och nynnande rytmer. Här charmerades man av en relativt ny stjärna, snart av internationellt format, Lilian Harvey. Hon inkarnerade bättre än någon annan operettfilmen, både det litet artificiella och det fågellätta i dess art. Lilian Harvey blev för den tyska musikfilmen vad Jeanette Mac Donald senare varit för den amerikanska. Den tyska operettfilmen, vilken genom sin ymnighet innehöll en myckenhet tomt och tamt tyllviftande och kjolsvajande, kulminerade i Eric Charells bländande graciösa Wien dansar och ler.
Rune Waldekranz