Sverige 1963. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Ivan Renliden (originalmusik). Arkitekt: P.A. Lundgren. Klippning: Ulla Ryghe. Ljudtekniker: Stig Flodin. Regiassistent: Lars-Erik Liedholm, Lenn Hjortzberg.
I rollerna: Ingrid Thulin (Ester, översättare), Gunnel Lindblom (Anna, Esters syster), Birger Malmsten (barkyparen), Håkan Jahnberg (våningskyparen), Jörgen Lindström (Johan, Annas son), Eduardinis (de sju dvärgarna), Eduardo Gutiérrez (dvärggruppens impressario), Lissi Alandh (kvinnan i varietélokalen), Leif Forstenberg (mannen i varietélokalen), Eskil Kalling (barägaren), Carl Andersson (bargäst), Karl-Arne Bergman (tidningsförsäljaren i baren), Olof Huddén (tågkonduktören), Claes Esphagen (mannen med stegen i hotellkorridoren), Kotti Chave (ena officeren i tågkupén), Kristina Olausson (stand-in för Gunnel Lindblom i nakenscenerna). Längd: 95 minuter.
Tystnaden blev en av Ingmar Bergmans mest framgångsrika filmer någonsin och en av 1960-talets mest uppmärksammade. Mycket berodde detta på Statens Biografbyrås försök till ingripande mot några heta sexscener. Något som slog tillbaka mot denna censurinstitution och i själva verket blev till en första kraftig spik i kistan på denna. Ryktet om de kontroversiella sexscenerna lockade en stor publik som vanligtvis inte brukade gå och se Bergmans filmer.
Den tystnad som titeln talar om är som så ofta hos Bergman den som Gud intar gentemot människorna. Ett led i den Jakobsbrottning som Bergman förde med sina egna trostvivel, att förneka existensen av ett högre väsen men ändå inte. Men det handlar också i hög grad om kommunikationen eller kanske bristen på sådan mellan människor. Det är på sätt och vis en metafor för förhållandet mellan människa–gud. Det handlar om att överbrygga de klyftor som språket ställer upp.
Handlingen i filmen utspelas i ett ickedefinierat land där man talar ett obegripligt språk. Det handlar om att överbrygga dessa till synes oöverstigliga hinder. Den ena av de två kvinnorna gör det i sitt heta, ordlösa samlag med en främling på en biograf. Det man kan kalla den känslomässiga lösningen.
Den andra aspekten är den intellektuella som representeras av hennes kvinnliga motpol, den kyliga och resonerande kvinnan. Men den centrala gestalten blir till sist den lille pojken. Hans möte med den gamle hotellvaktmästaren blir till ett rörande försök att mötas över till synes oöverbryggliga klyftor. Men mest av allt finns en aning om detta under när han till sist på ett trevande sätt börjar finna orden i ett nytt och främmande språk.
PQ