Det var måhända inte oväntat men ändå gav Ingmar Bergmans slutliga sorti upphov till en publicitetsorkan av sällan skådat slag jämfört med när andra stora kulturpersonligheter har gått ur tiden. Den ena devota hyllningen har avlöst den andra, ofta på ett sätt som egentligen rimmar illa med den ofta lite distanserande syn han själv hade på sig själv och sina verk. Det var i sanning annorlunda jämfört med de små rännilar av publicitet som först omgav honom när han för första gången trädde ut i offentligheten i slutet av 1930-talet. Små notiser som berättade om en ung prästson som gjorde små remarkabla teaterföreställningar med rena amatörskådespelare. Somliga teaterkritiker fäste sig dock vid den unge mannen och snart nog fick filmbolaget Svensk Filmindustri ögonen på honom och anställde honom först som manuskriptslav ute i Råsunda. Efter att han levererat ett manuskript Hets som blev 1940-talets mest omdebatterade film tillika en av de mest sedda fick han så chansen att regissera en egen, byggd på en obskyr dansk pjäs, som han dock gjorde om på ett personligt sätt och filmen hade premiär som Kris 1946.
Filmen fick ett milt sagt blandat mottagande och det fanns rubriker som "en film i kris" men det fanns också några kritiker som såg ett stort löfte i den unge Bergman. Strax innan premiären gästade han Uppsala Filmstudion och höll ett spirituellt föredrag under rubriken "filmen slår ihjäl sig" där han berättade om sina inspirationskällor. Hela föreställningen lär ha störts av festande studenter i grannskapet men han tackade ändå både på sina och den gode vännen Jacks vägnar i Filmstudions gästbok för att man både begripit och lånat ut öron och ögon denna vårafton. Allt signerat med den lilla djävulsfigur som sedan blev något av hans autografsignum.
Redan här finner vi således något ganska typiskt för Bergman nämligen att inte se sig själv som ett odelbart ego utan där finns då den där Jack, hans alter ego, en liten djävulsgestalt uppkallad efter den unge manlige huvudpersonen i Kris, briljant framställd av en ung Stig Olin. Denne Jack upplever verkligen hela verkligheten som en kris, han kan inte tro på något utan när urverket i honom slutat fungera så finns bara den stora mörka tomheten där. Han försöker nå ett slags frälsning när han förför den unga oskuldsfulla Nelly och lockar henne till syndens centrum, Stockholm, men misslyckas att etablera någon form av genuin relation och han begår till sist ett teatraliskt självmord ackompanjerad av skrällande teatermusik.
40-talismen
Det var sannerligen ett budskap för 40-talet och efterkrigspessimismen och Bergman ligger heller inte långt från den litterära riktning som brukar kallas "40-talismen". Den unge Bergman ville nog helst också bli erkänd som författare. Det är en mörk värld, en tillvaro fylld av speglar som förvrider uppfattningen av verkligheten på ett ofta ironiskt sätt såsom också sker i filmen Kris på ett ganska påtagligt sätt. Mitt i kaoset och pessimismen fanns även det som den franska existentialismen tog fasta på, idéer som skvalpade in över den svenska kusten och som även sipprat in i Bergmans förstlingsverk och även senare, trots att han förnekade att han någonsin läst några av dess källskrifter (och han låg nog närmare Camus än Sartre). Erfarenheterna av andra världskrigets katastrof hade visat att människan inte längre kunde ty sig till någon högre god kraft utan människan var ensam ansvarig för sitt öde och sina val. Hon var dömd till frihet vilket kunde skapa ångest men som även kunde ge obegränsade möjligheter (ordet kris innebär egentligen möjlighet). Ansvarig för sitt eget öde kunde och måste hon också ta ansvar för andra, något som också uttrycks tydligt i denna film och alla de efterföljande. De många fria havshorisonterna i framför allt Bergmans första filmer blir ett symboliskt konkret avtryck av denna frihet.
Det är kanske ingen tillfällighet att Kris kommer samtidigt som två unga medicinarstudenters lustmord på 40-talsdikten i Camera Obscura. De skrev typiskt nog under pseudonym och den ene av författarna, som skulle bli en av våra mest uppburna, Lars Gyllensten, skulle fortsättningsvis skriva på ett sätt som skulle kunna kallas "pseudonymt" och framförallt driva en trolöshetsideologi som var mycket långt driven och konsekvent. Du skall inga andra gudar ha än provisorier var något som han senare lanserade som ett av vår tids budord.
Det var något som nog Ingmar Bergman också skulle kunna skriva under på i sin jakobsbrottning med den kristna tron som han inte kunde dela men ändå aldrig kunde släppa. Ett tema som skulle bli helt genomgående ända till slutet. Det sägs att barnet är mannens fader och Kris och de filmer som närmast följer på den innehåller i stort hela denna tematik som han sedan kom att upprepa, variera och förfina under de kommande decennierna när han så småningom slog igenom stort och blev en regissör med världsrykte under 1950-talet. Förutom detta med problematiseringen kring problemen med den kristna tron som han både tar avstånd ifrån men ändå inte kan släppa taget om med alla de stora existentiella frågorna var det mycket annat som utvecklades och som kom att höra till den stora, ofta sönderanalyserade, Bergmantematiken.
Konstnärens roll
Dit hör också ett annat stort grundtema nämligen frågan om konstens och konstnärens roll i det moderna samhället. Ofta framställs konstnären som en varelse som förödmjukas (n.b. Gycklarnas afton) men konsten framställs också som något nödvändigt essentiellt förmänniskan, det som i slutändan skapar frid och harmoni i ett svart kaos, påtagligt redan i en film som Musik i mörker, en av hans mer underskattade och en film som han själv kom att ta avstånd ifrån på gamla dar.
På ett större plan handlade detta förödmjukelsetema om den lilla människan och dennes roll i ett samhälle och det här som Bergman kanske hade sin främsta betydelse som samhällskritiker. Det har ju ofta gnölats om hans samhällsfrånvändhet och visst, det finns inga målade plakat synliga i hans filmer och spelplatsen har allt som oftast varit en gedigen borgerlig miljö. Men han skildrar och angriper på ett mer fundamentalt plan de offerritualer som håller hela samhällsbygget igång. I sin andra film Det regnar på vår kärlek gjorde han en personlig tolkning av den norske socialisten Oscar Braathens pjäs Bra mennesker om två vinddrivna existenser som försöker skapa sig en egen fri tillvaro som "bra människor" men upptäcker att denna utopi är omöjligt i ett "anständigt" samhälle som vårt. Det går inte utan att man kapitulerar för konventionerna och "anpassar sig" efter alla kvävande normer. 1976 fick ju Bergman sedan själv känna på dessa samhällskrafter i och med den stora skattejakten på honom.
Naturen
Ett annat essentiellt tema som kom från första början var tron på naturen som en helande kraft, ja nästan som tänkbar ersättning för mer himmelska uppenbarelser. Naturen blir en mäktighet som i slutändan närmast förklarar och skänker försoning i en disharmonisk tillvaro, något som botar skräcken inför det okända utanför tillvarons gränser, vilket inte var minst uppenbart i slutet av Eva, som han bara skrev manus till men där idéerna förvaltades utmärkt av veteranen Gustaf Molander, som var en av många äldre svenska regissörer som han kom att stå i tacksamhetsskuld till.
Den lyriska naturskildringen i Bergmans filmer är något som inte minst utländska kritiker tagit fasta på men de har ofta inte förstått att detta är ett överhuvudtaget påtagligt drag som genomlöper hela den svenska filmhistorien, från Victor Sjöström – en av Bergmans stora favoriter – och framåt. Även hos många samtida med Bergman spelar ju naturen ofta en transcendent roll. Till sin hjälp här hade Bergman förstås en lång skara mycket skickliga filmfotografer från den undanskymde Göran Strindberg i de första filmerna, via Gunnar Fischer och fram till Sven Nykvist.
Man kan säga att i och med Fängelse som kom i 40-talets sista skälvande år så var hela idébygget fullbordat. Vad som sedan följer är, som Jörn Donner beskriver det i sin fortfarande läsvärda studie Djävulens ansikte, en spiralformad rörelse, där Bergman återanvänder, utvecklar och förfinar den uppsättning av teman som finns på ett kanske övertydligt och lite mer handfast sätt i de tidiga filmerna.
Skådespelarna
Redan här i början blev också ett annat drag uppenbart nämligen hans förmåga att välja rätt skådespelare till sina filmer och i regel kom han att specialskriva för vissa utvalda skådespelare. Om det händelsevis skulle visa sig att den tilltänkte inte ställde upp så blev resultatet heller inte det rätta. Filmstudions förste ordförande Rune Waldekranz, som kom att producera några av Bergmans filmer för Sandrews, har således relaterat att den manliga huvudrollen i Kvinnodröm ursprungligen skrevs för Anders Henrikson, men denne vägrade vara med, så Gunnar Björnstrand fick ta den rollen vilken inte alls passade hans stil och följaktligen blev det heller ingen lyckad film.
Detta att kunna välja skådespelare visar här i början på ett underskattat drag hos Bergman nämligen förmågan att vara rolig och då inte bara i komedierna. Särskilt alla gravallvarliga analytiker har ofta i sitt nit förbisett den humor, ibland av ganska svart slag som i den ytligt sett ytterst pessimistiska Fängelse, som Bergman ofta excellerade. I bland överlåts de komiska inslagen åt skådespelare som plockats från folklustspelets kärntrupper som en Julia Caesar eller en Dagmar Ebbesen och andra. Eller så kunde han utnyttja mer dolda komiska talanger hos så kallade seriösa skådespelare. Som Ulf Johanson som har en obetalbar svart komisk utstrålning som sadistisk läkare i en biroll i Skammen (där Bergman samtidigt låter den annars rolige Hasse Alfredson ha en ganska ledsam roll).
Långt innan de slog igenom som radiofigurer i Lilla Fridolf, sammanförde han Hjördis Petterson och Douglas Håge som en udda komisk konstellation i Det regnar på vår kärlek, som i hög grad kan påminna om den asymmetriska maktrelation de kom att utveckla i radioserien, den egentliga urgamla lustspelskombinationen med huskorset och toffelhjälten. När Filmstudion för en del år sedan visade Persona dristade sig undertecknad att beteckna den filmen, som hör till hans mest sönderanalyserade – dock inte ur denna synpunkt – som det närmaste Bergman kommit Helan och Halvan. Detta togs av vissa som ett bisarrt skämt men faktum är att denna psykologiska maktbrottning inrymmer något av samma asymmetriska maktspel som hos de två komikerna.
Överhuvudtaget är Bergman och skådespelarna ett intressant område och mycket har skrivits om detta. I all denna bråte har med åren kommit att spridas en uppfattning eller snarare kliché som är gravt missvisande nämligen att han skulle ha varit en "demonregissör". Om man med detta skulle avse en som styr sina skådespelare med lämpor för att bryta ner deras personligheter så är uttrycket fullständigt missvisande. Otaliga intervjuer med skådespelarna liksom många inspelningsreportage vittnar snarare om en mycket vänlig stämning och det handlar snarare om hur han på olika sätt ingöt självförtroende så att skådespelarna förmåddes utföra mer hisnande balansakter än vad de själva trodde sig kapabla till.
I sitt avspända förhållande till skådespelarna kan Bergman påminna om en tidigare svensk "lyrisk" regissör som Schamyl Bauman, som Bergman faktiskt beundrade enligt Rune Waldekranz. Bauman gjorde ju bland andra Signe Hasso till stor stjärna och hennes memoarer vittnar om en känslighet som inte står Bergmans efter. Sedan finns det lite andra likheter mellan de två annars ganska väsensskilda regissörerna. Den mer jordnäre Bauman var ju lika enveten om att använda sig av närbilder som senare Bergman för att framkalla en lyrisk och intim ton.
Sedan är det en annan sak att Bergman nog föredrog skådespelare som inte hade alltför starka egna viljor. Sålunda återfinner man överhuvudtaget inte en skådespelare som Per Oscarsson i den digra verkförteckningen. Anders Ek var en annan egensinnig skådespelare som han använde mycket sparsamt trots att Bergman uppenbart betraktade Ek som det geni, men ett jobbigt sådant, som han verkligen var. I den dagbok som Bergman förde under inspelningen av Fanny och Alexander framkommer också att samarbetet med den egensinnige Jan Malmsjö också gnisslade betänkligt vid flera tillfällen. Rollen var egentligen skriven för Max von Sydow, men dennes agent satte stopp med allt för höga gagekrav. Nu blev Malmsjös inhopp trots allt lyckosamt, vilket är något av ett undantag till det som skrivits ovan.
Litteratur om och av Bergman
Det har som sagt var skrivits nästan oändligt mycket om Bergman under åren. Hur mycket framgår med stor tydlighet av Birgitta Steenes bibliografi Ingmar Bergman. A Reference Guide, som till sist blev en tegelsten på över 1000 sidor. Den vittnar också om hans oerhörda produktivitet med filmer, teateruppsättningar, radioteater och egen litterär produktion. Mycket av det bästa och mest välformulerade har författats av Maaret Koskinen, bland annat hennes doktorsavhandling Spel och speglingar, som tar upp de ofta ironiska berättarstrategierna. Leif Zern har också skrivit en läsvärd bok, Se Bergman, som tar upp frågan om Bergman och folkhemmet, även om han inte lyfter blicken så mycket utanför Bergmans sfär. En av de bästa utländska är Paisley Livingstones Rituals of Art, som bygger på René Girards teorier om offerritens betydelse i vårt samhälle och hur det uttrycks i Bergmans filmer som ju ofta handlar om förödmjukelse och offerritualer. Sedan finns förstås den intervjubok som Jonas Sima, Torsten Manns och Stig Björkman gjorde för rätt många år sedan, en bok som dock lär ha tillkommit efter hård censur från intervjuobjektets sida. Bergmans egna böcker Laterna Magica och Bilder är också mycket läsvärda men särskilt den första skall nog inte tas som sanningsvittne utan mer som en litterär fantasi, tydligt inspirerad av Strindberg, om sitt eget liv. Mycket annat har skrivits ur olika riktningar och ofta på ett övernitiskt sätt som till exempel Frank Gados månghundrasidiga opus The Passion of Ingmar Bergman, där han lagt Bergman på den psykoanalytiska soffan. På den rakt motsatta sidan återfinns till exempel Vernon Young, som vistades en del i Sverige, och som har skrivit den kanske mest hatiska boken om Bergman och svensk kultur överhuvudtaget, Cinema Borealis. Märkligt nog finns det mindre av rent biografiska verk. Peter Cowies biografi är i skvallrigaste laget och innehåller dessutom rena faktafel. Däremot har vi att emotse Mikael Timms nyskrivna som kommer att publiceras inom en nära framtid.
Trots denna enorma textmängd finns alltjämt lakuner i det allmänna Bergmanvetandet. Sålunda saknas till exempel en mer omfattande studie av hans plats i svensk kultur överhuvudtaget och till exempel den roll som producenten Lorens Marmstedt hade för att hjälpa honom igenom de första krisfyllda åren som filmregissör och måhända även påverka honom. Det är inte osannolikt att utan Marmstedt kanske Bergman aldrig fortsatt som filmregissör. Likaså om förhållandet till de "lättare" svenska genrerna – Värmlänningarna var ju en av hans svenska favoritpjäser – mitt uppe i allvaret med Strindberg och Hjalmar Bergman.
PQ