Bergman i Uppsala 1957

Bergman i Uppsala 1957
– Jag är trött på dagens filmsituation, på filmens ekonomiska villkor, på statsmakternas horribla inställning och på vår egen maktlöshet, sade regissören Ingmar Bergman när han på onsdagskvällen talade inför studenterna på Uppsala Universitet.

– Cinemaskopfilmen tvingar åskådaren att själv flytta blicken, lyser upp lokalen och slår därmed vapnet ur händerna på filmskaparen, sa Ingmar Bergman bl.a.

Konstnärernas klagan överröstades till en början av prasslet i kassaapparaten men nu visar det sig att den avlånga filmen förlorat sitt nyhetsvärde, att motivet och de levande faktorerna är det väsentliga för publiken.

Det magnetiska ljudet däremot som föddes under cinemaskoprevolutionen har tyvärr inte nått ut till biograferna. En ny revolutionerande uppfinning är nu på väg i Amerika. Enligt den skall man kunna spela in bilden på magnetiskt band och visa den utan mellanled av laboratorieförfarande. Kanske kan den betyda att man i framtiden inte behöver ta hänsyn till ekonomin. Jag tror på biograffilmens oerhörda möjligheter som gemensamhetsupplevelse men den nuvarande situationen kan bara leda till dummare och dummare filmer. I denna syndaflod har jag en avundad ställning men min frihet är bara skenbar: även jag är beroende av producent, kritik och publik.

Tidigare brann jag av lust att lämna ifrån mig ett budskap. Det budskapet blandade jag samman med ”behandling” och skapade därmed en oerhörd förvirring hos åskådaren. Nu inriktar jag mig på behandling, vill ge åskådarna hård stimulans så att de förnyar sig i skratt eller vrede.De medel jag använder är ofta brutala, frånstötande eller insmickrande men jag avstår från att dra mig undan till de exklusivas krets. Kanske blir det åter en dag budskap plus behandling men för det fordras dels ett fundament dels att staten slutar premiera dumheten och straffbeskatta konstnärligheten.

Ingmar Bergman övergick till filmkritiken:

– Till det allvarligaste räknar jag de tillfällen då våra litterära bedömare besöker en biograf. I en biografsalong försöker kritikerna bedöma filmens repliker litterärt. Han förstår inte att film och litteratur har få beröringspunkter. Filmen går liksom musiken förbi intellektuell analys till mottagaren. Hans kritik är farligare än vad man tror.

Den fruktansvärda kritik som möter oss från litteraturkatedrar kastar oss ner i pariaklass. Jag är förbittrad över det förakt som spolas över oss, och jag finner det egendomligt att en filmkritiker i en tidning kan berömma Det sjunde inseglet som en vecka därefter idiotförklaras av litteraturkritiker i samma tidning.

Kanske kan en kulturellt inriktad statlig subventionerad TV rädda filmens dilemma. Jag tror att vi om tio år har upplevt en fullständig revolution på biograffilmens område. Stormilarna som nu går fram över dumheten är ett lovande tecken.

ST 57-03-28

   

© Uppsala Filmstudio