La cité des entants perdus. Frankrike/Spanien/Tyskland 1995. Regi: Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro. Manus: Gilles Adrien, Jean-Pierre Jeunet, Marc Caro. Foto: Darius Khondji. Klippning: Hervé Schneid. Musik: Angelo Badalamenti. Scenografi: Marc Caro. Producent: Claudie Ossard. I rollerna: Ron Perlman (One), Judith Vittet (Smulan), Daniel Émilfork (Krank), Dominique Pinon (dykaren/klonerna), Jean-Claude Dreyfuss (Marcello, loppdomptören), Genevieve Brunet, Odile Mallet (Bläckfisken), Mireille Mossé (Mademoiselle Bismuth), Joseph Lucien (Denrée), Jean-Louis Trintignant (Irvins röst) mfl. Längd: 113 min.
|
I en gudsförgäten hamnstad där ständig halvskymning råder blir små barn kidnappade i långa banor och bortförda till den galne vetenskapsmannen Krank förskansad på en oljerigg. Han lever där tillsammans med sin familj: en dvärgkvinna, sex klonade söner med sömnsjuka, och sin f.d. kollega Irvin i form aven talande hjärna i ett akvarium. Krank vill stjäla barnens drömmar eftersom han förlorat förmågan att drömma egna. Samtidigt härjar i staden också en apokalyptisk sekt kallad cykloperna som ser med artificiella ögon. Ett av barnen råkar vara lillebror till One, en marknadsatlet med liten hjärna och stort hjärta, som ger sig iväg för att rädda honom. Han får hjälp av Smulan, tuff ledare för en minderårig tjuvliga.
Jeunet följer upp galghumorn och de dystopiska miljöerna i debutfilmen Delikatessen med en film i samma stil fast i en mycket större skala. De förlorade barnens stad blev den dittills dyraste filmen gjord i Frankrike. Jean-Paul Gautier bidrog med kostymerna. Ett sammelsurium av influenser kan skönjas: filmnoir, tysk 20-talsexpressionism, Dickens, science-fiction. Mest uppenbar är kanske expressionismen, p.g.a. kameravinklarna, effekterna och inte minst miljöerna. Men filmen har också tydliga drag av saga; en ond och komisk sådan. Andra inslag man känner igen från den första filmen är långsökta och underhållande händelsekedjor, samt förkärleken för märkliga fysionomier.
EL
|