Filmer visade våren 1997

Ny fransk film

Extraserie fransk film

  • 20/3 – Coup de foudre
  • 10/4 – Skuggornas armé

Svarta serien

Tre kvinnor

    Tre kvinnor och filmregissörer som var för sig utvecklat nya och spännande filmstilar presenteras i detta tema.

Jane Campion:

Agnieszka Holland:

Agneta Fagerström-Olsson:

Klassiker

Filmer visade hösten 1997

Italigen – återbesök i filmlandet

  • 16/9
    Och skeppet går
    Federico Fellini, Italien 1984. I rollerna: Pina Bausch, Peter Cellier, Barbara Jefford, Freddie Jones, Paolo Paoloni. Manus: Federico Fellini och Tonino Guerra. Foto: Giuseppe Rotunno. Musik: Gianfranco Plenizio. Längd: 118 minuter.
    En oceanfärd, en begravningsfärd för en stor operaartist. Fellini som mest Fellinisk, en film fylld med de bisarra figurer och fysionomier som utgör Fellinis värld. Föga realistisk men alltid fantastisk. En fest för Fellinifans!
     
  • 25/9
    Det ljuva livet
    Federico Fellini, Italien 1960. I rollerna: Marcello Mastroianni, Anita Ekberg, Anouk Aimée, Yvonne Furneaux, Magali Noël, Lex Barker, Alain Cuny. Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi. Foto: Otello Martelli. Musik: Nino Rota. Längd: 167 minuter.
    Alla har hört talas om Anita Ekbergs bad i fontänen. Många har säkert sett filmklippet på TV. Men hur många har upplevt hela Fellinis trollbindande fresk på bio? Marcello Mastroianni spelar reportern som inser meningslösheten i det ytliga societetsliv han lever, de ständigt upprepade festerna.
     
  • 15/10
    Cykeltjuven
    Vittorio De Sica, Italien 1948. I rollerna: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola, Lianella Carelli, Gino Saltamerenda, Vittorio Antonucci, Giulio Chiari. Manus: Luigi Bartolini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D’Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gherardo Gerardi, Gerardo Guerrieri, Cesare Zavattini. Foto: Carlo Montuori. Musik: Alessandro Cicognini. Längd: 93 minuter.
    Något så trivialt som en cykel kan utgöra skillnaden mellan att överleva eller inte. Och i kampen för överlevnad lämnas ingen nåd. Cykeltjuven är höjdpunkten, för att inte säga själva definitionen, på neorealismen. Vittorio De Sica upptäckte världen på nytt och öppnade filmpublikens ögon för den dramatik, tragik och poesi som finns runt omkring oss alla.
     
  • 18/11
    Den långa tystnaden
    Margarethe von Trotta, Italien/Frankrike 1993. I rollerna: Carla Gravina, Jacques Perrin, Paolo Graziosi, Agnese Nano, Antonella Attili, Alida Valli. Manus: Felice Laudadio. Foto: Marco Sperduti. Musik: Ennio Morricone. Längd: 98 minuter.
    Margarethe von Trotta återkommer med en engagerad anklagelse mot maffians tysta terror. Carla och Marco är på ytan ett vanligt par. Men Marco är jurist och utreder olaglig vapenhandel och vägrar hålla tyst med vad han upptäcker.
    Resultatet blir ett liv bakom livvakter, ständig skräck för attentat och, trots allt, en stor dos civilkurage. von Trotta skildrar den oerhörda kränkningen av ett demokratiskt samhälle som den organiserade brottsligheten innebär.
     
  • 11/12
    Stjärnornas man
    Giuseppe Tornatore, Italien 1995. I rollerna: Sergio Castellitto, Tiziana Lodato, Leopoldo Trieste, Nicola Di Pinto, Franco Scaldati, Toni Sperandeo. Manus: Fabio Rinaudo och Giuseppe Tornatore. Foto: Dante Spinotti. Musik: Ennio Morricone. Längd: 113 minuter.
    Hans affärsidé var briljant. Alla vill bli filmstjärnor. Särskilt folket i de allra fattigaste delarna av Italien, där varje väg bort från eländet är en dröm. Alltså utger han sig för att vara kringresande talangscout som, mot en rimlig ersättning, provfilmar vem som helst och lovar en framtid bland stjärnorna i lyx och överflöd. Men har han verkligen film i kameran?
    Stjärnornas man visar på Giuseppe Tornatores fortsatta utveckling mot en allt större och mer betydande filmskapare efter filmer som Cinema Paradiso, En ren formalitet och Alla mår bra. En filmskapare som fullständigt behärskar sitt medium och förser sina filmer med många bottnar, med humor såväl som djupa insikter. En värdig efterföljare till De Sicas neorealism.
     

Polanski och kvinnorna

  • 30/9
    Repulsion
    Roman Polanski, Storbritannien 1965. I rollerna: Catherine Deneuve, Ian Hendry, John Fraser, Patrick Wymark. Manus: Gérard Brach och Roman Polanski. Foto: Gilbert Taylor. Musik: Chico Hamilton. Längd: 105 minuter.
    Catherine Deneuve gör en av sitt livs bästa roller som en mycket störd ung kvinna. När hon lämnas ensam i lägenheten över sommaren förändras hennes uppfattning av omvärlden till skräckfyllt hot. Polanskis förmåga att tränga in i ett sjukt psyke är skrämande. Hans sätt att åskådliggöra den tilltagende instängdheten i rummet är ett unikt kännetecken för Polanski, något han skulle komma att återvända till många gånger.
    Gunnar Oldin skrev 1965: ”Är Roman Polanskis Repulsion en iskall spekulation i sex och sinnessjukdom? Efter den svit av chocker man får medan man ser filmen – det är en film som tränger in under huden, som spelar banjo på åskådarens nerver – kommer frågan smygande. Polanski visar upp ett särfall, och gör det med sadistens perfektion: det vi bevittnar är en ung, vacker kvinnas kval. Ändå är frågan om spekulation meningslös. Ingen film somskildrar ett individuellt människoöde är allmängiltig, men den kan skänka en förståelse för den människa som skildras. Det gör Polanskis film, men den gör det enbart med visuella medel. I själva verket är Repulsion en mer visuell variant av Ingmar Bergmans Såsom i en spegel.”
     
  • 16/10
    Djävulsk gisslan
    Roman Polanski, Storbritannien 1966. I rollerna: Donald Pleasence, Françoise Dorleac, Lionel Stander, Jack MacGowran, Iain Quarrier, Jacqueline Bisset. Manus: Gérard Brach och Roman Polanski. Foto: Gilbert Taylor. Musik: Christopher Komeda. Längd: 111 minuter.
    Drömslottet som blev ett fängelse. De lever isolerade på sin borg på näset, Donald Pleasence och Françoise Dorleac (Catherine Deneuves syster). Deras relation är på upphällningen. Som deus ex machina inträder en gangster (Lionel Stander) som utlöser alla latenta kriser. Denna absurda fars handlar, som så ofta hos Polanski, om en maktkamp och om hotet om fysiskt våld.
     
  • 4/12
    Bitter Moon
    Roman Polanski, Frankrike/Storbritannien 1992. I rollerna: Peter Coyote, Emmanuelle Seigner, Hugh Grant, Kristin Scott-Thomas, Victor Banerjee. Manus: Gérard Brach, John Brownjohn, Pascal Bruckner och Roman Polanski. Foto: Tonino Delli Colli. Musik: Vangelis. Längd: 139 minuter.
    Han är en amerikansk författare i Paris som ser sexualiteten som ett maktspel. Hon är hans passion som för att hålla passionen brinnande måste gå allt längre. Snart räcker självförödmjukelserna inte till längre. Andra måste dras in i spelet. Johan Croneman skrev 1992: ”Vi sugs in i en infernalisk, suggestiv karusell av händelser som närmast är att betrakta som förlamande. Och detta trots att vi sedan länge varit bekanta med filmens temata; kärlek, hat, passion, sex, våld, svartsjuka, obsceniteter etc. Vi har sett allt förut. Vi har hört allt förut. Vi har läst allt förut. Vi har varit med om det förut – i större eller mindre omfattning. Ändå lyckas Polanski krama musten ur både denna slitna tematik och oss åskådare. Det vi sett, hört och läst presenteras som något nytt – och drabbar oss med en tyfons styrka.”
     
  • 9/12
    Döden och flickan
    Roman Polanski, Storbritannien/USA/Frankrike 1994. I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson, Krystia Mova, Jonathan Vega, Rodolphe Vega. Manus: Ariel Dorfman och Rafael Yglesias. Foto: Tonino Delli Colli. Musik: Wojciech Kilar. Längd: 105 minuter.
    Demokratin har återvänt till landet i Sydamerika. Den tidigare regimens övergrepp, tortyr och försvinnanden skall utredas. Han som är satt att leda utredningen har en fru som själv var ett offer för tortyr och misshandel. Men hon såg aldrig sin bödel. Allt hon har för att identifiera honom är rösten, kroppsdoften och hans förkärlek Schuberts stycke Döden och flickan. En dag kommer hennes man hem av en främling. Något hos honom får henne att reagera med skräck ...
    Polanski återvänder här i den bästa film han gjort på länge till det slutna rummet, maktkampen där rollerna plötsligt kan bli ombytta och det alltid överhängande varslet om våld.
     

Orson Welles – makten avklädd

  • 6/11
    Citizen Kane
    Orson Welles, USA 1941. I rollerna: Orson Welles, Joseph Cotten, Everett Sloane, Agnes Moorehead. Manus: Orson Welles och Herman J Mankiewicz. Foto: Gregg Toland. Musik: Bernard Hermann. Längd: 119 minuter.
    Brukar utses till ”världens bästa film”. En berättarmässigt innovativ historia om tidningskungen Kanes uppgång och fall. I denna film samarbetade tre av filmhistorien verkliga genier: Orson Welles stod för huvudroll, manus (med Herman J Mankiewicz), produktion och regi; Gregg Toland för foto och Bernard Herrmann för musik. Ett måste för alla som vill kalla sig allmänbildade.
     
  • 20/11
    En djävulsk fälla
    Orson Welles, USA 1958. I rollerna: Charlton Heston, Orson Welles, Janet Leigh, Joseph Calleia, Akim Tamiroff, Marlene Dietrich. Manus: Orson Welles. Foto: Russell Metty. Musik: Henry Mancini. Längd: 93 minuter.
    Här visar sig Orson Welles mästerskap när han tar sig an ett inte särskilt framstående litterärt verk, och förvandlar det till något typiskt Welleskt. En historia om en korrumperad polis och försöken att avslöja honom. Den långa inledande kammeråkningen har gått till filmhistorien.
     
  • 27/11
    Processen
    Orson Welles, Frankrike/Italien/Tyskland 1963. I rollerna: Antony Perkins, Jeanne Moreau, Romy Schneider, Elsa Martinelli, Orson Welles, Akim Tamiroff. Manus: Orson Welles. Foto: Edmond Richard. Musik: Jean Ledrut och Tomaso Albinoni. Längd: 118 minuter.
    Orson Welles personliga version av Kafkas roman, ett möte mellan två giganter från olika medier. Anthony Perkins är en nervig Josef K som försöker begripa juridikens irrgångar, innan han kommer till insikt. Borde var obligatorisk i all juristutbildning.
     

Klassiker – förtätad stämning i svart och vitt

  • 30/10
    Spiraltrappan
    Robert Siodmak, USA 1945. I rollerna: Dorothy McGuire, George Brent, Ethel Barrymore, Kent Smith, Rhonda Fleming, Elsa Lancaster. Manus: Mel Dinelli och Ethel Lina White. Foto: Nicholas Musuraca. Musik: Roy Webb. Längd: 81 minuter.
    New England någon gång vid seklets början. I den lilla lugna staden härjar en seriemördare som förföljer och mördar kvinnor med lyten. Dorothy McGuire spelar den stumma husan i ett ensligt och mörkt hus där hon upptäcker att hon mycket väl kan komma att bli nästa offer. En gastkramande spänningsfilm av en mästare i genren, Robert Siodmak. Här gör han, med god hjälp av Nicholas Musuracas suggestiva foto, en gotisk melodram som också är en film noir som också har drag av tysk expressionism.
     
  • 13/11
    Främmande hamn
    Hampe Faustman, Sverige 1948. I rollerna: Adolf Jahr, George Fant, Illona Wieselmann, Fritiof Billquist, Åke Fridell, Stig Järrell. Manus: Herbert Grevenius. Foto: Carl-Erik Edlund. Längd: 85 minuter.
    Ett svenskt kolskepp ligger i Gdynias hamn och väntar på order. Året är 1938. Besättningen fördriver tiden på Dirty Dicks bar. En polsk hamnarbetare försöker berätta något för den svenska besättningen men blir nedskjuten. När sedan ordern kommer att de inte ska lasta kol utan tyska ”konserver” börjar det gå upp för dem att något inte är som det ska. Hampe Faustman tillhör en av de märkligaste regissörerna i svensk film. Hans filmer från 40- och 50-talen skildrade livet ur ett arbetarperspektiv som han var näst intill ensam om i svensk film. Han representerade en stram realism i en annars glättad filmproduktion. I filmer som Krigsmans erinran, Harald Handfaste, Lars Hård, Smeder på luffen och kanske framför allt Främmande hamn lämnade han ett bidrag till svensk film som skulle komma att uppskattas till fullo först långt senare. Främmande hamn var Sveriges officiella bidrag till filmfestivalen i Cannes 1949 där den buades ut som ”kommunistpropaganda”.
     

Ett kungarike för en karriär – krigare, kung eller ett vanligt kneg

  • 23/9
    Othello
    Oliver Parker, USA/Storbritannien 1995. I rollerna: Laurence Fishburne, Irène Jacob, Kenneth Branagh, Nathaniel Parker, Michael Maloney. Manus: Oliver Parker, William Shakespeare. Foto: David Johnson. Musik: Charlie Mole. Längd: 123 minuter.
    Den elisabetanska mästaren släpper aldrig sitt grepp över filmskaparna. Shakespeare berättar alltid bra historier och det är inte alltid nödvändigt att gräva ner sig i djupsinniga tolkningar. Laurence Oliver har sagt att alla som varit verksamma inom det militära och sett någon annan ha ett streck mer än en själv inte har några svårigheter att förstå konflikten mellan Othello och Jago.
     
  • 1/10
    Richard III
    Richard Loncraine, Storbritannien/USA 1995. I rollerna: Ian McKellen, Annette Bening, Kristin Scott-Thomas, Jim Broadbent, Robert Downey Jr, Maggie Smith, Nigel Hawthorne. Manus: Richard Loncraine, Ian McKellen, William Shakespeare. Foto: Peter Biziou. Musik: GeofMusik: Geoff Alexander, Colin Good, Trevor Jones, Julian Kershaw. Längd: 104 minuter.
    Enligt obekräftade uppgifter lär detta Shakespeardrama ha inspirerat en och annan svensk makthavare om hur man skaffar sig makten. Vad man sedan gör med den är en annan sak, men även detta visar Shakespeare på. Denna version placerar dramat i ett land som har många drag av ett tänkbart England på 30-talet.
  • 4/10
    Moln på drift
    Aki Kaurismäki, Finland 1996. I rollerna: Kati Outinen, Kari Väänänen. Manus: Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. Musik: Shelley Fisher. Längd: 96 minuter.
    I Kaurismäkis värld är det verkligheten som är absurd och det absurda det enda logiska. Lauri och Ilona blir arbetslösa. Skall ändå deras kärlek segra?

Stumfilmer – med levande musik

  • 5/10
    Two Tars
    James Parrott, USA 1928. I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, Edgar Kennedy, Thelma Hill, Ruby Blaine. Längd: 21 minuter.
    Double Whoopee
    Lewis R Foster, USA 1929. I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, Jean Harlow. Längd: 20 minuter.
    Filmhistoriens största komikerpar i två av sin främsta stumfilmer. I Two Tars ser vi en version av grundidén de använde sig av många gånger: en lite bagatell utvecklas långsamt men systematiskt till en katastrof. Det börjar med smågruff i en bilkö. I Double Whoopee försöker de två komikerna arbeta på ett hotell. 
  • 2/11
    Metropolis
    Fritz Lang, Tyskland 1926. I rollerna: Brigitte Helm, Alfred Abel, Gustav Froelich, Rudolf Klein-Rogge.
    Framtidsvission av storslagna mått som stått modell t ex Blade Runner och Det femte elementet.
  • 23/11
    Charlie som boxare
    Charlie som filmskådespelare
    Charles Chaplin, USA 1915. I rollerna: Charles Chaplin, Bud Jamison, Edna Purviance, Ben Turpin, Gloria Swanson. Manus: Charles Chaplin. Länd: ca 2 x 20 minuter.
    Chaplin i två filmer med självförklarande titlar.
  • 14/12
    Erotikon
    Mauritz Stiller, Sverige 1920. I rollerna: Anders de Wahl, Tora Teje, Karin Molander, Elon Lagergren, Lars hanson. Manus: Mauritz Stiller, Arthur Nordén. Foto: Henrik Jaenzon. Längd: 72 minuter.
    Äktenskapskomedi som blev stilbildande för en hel genre.

    Musiken till stumfilmerna framförs av Edward von Past.
    OBS! Stumfilmerna visas kl 17.00!

Humor, humor – svart som synden, vit som arsenik

  • 28/10
    Calamari Union
    Aki Kaurismäki, Finland 1984. I rollerna: Sakke Järvenpää (Frank), Matti Pellonpää (Frank), Pirkka-Pekka Petelius (Frank), Markku Toikka (Frank), Puntti Valtonen (Frank), Kari Väänänen (Frank). Manus: Aki Kaurismäki. Foto: Harri Lakso, Mikk Mattila, Heikki Ortamo, Timo Salminen. Musik: Casablanca Vox. Längd: 84 minuter.
    Sjutton unga män, varav sextonheter Frank och bär svarta solglasögon, trotsar alla upptänkliga faror på en desperat vandring genom Helsingfors på väg från arbetarkvarteren till den hägrande fashionabla stadsdelen Eira vid vattnet. Sjutton hjältar på odyssé i en stad utan nåd.
    — Man kan få intrycket, säger Aki Kaurismäki, att det finns en djupare mening i Calamari Union. Det är lögn!
    Man kan också få intrycket att Quentin Tarantino sugit åt sig en del av detta icke-existerande djup.
  • 11/11
    Flickan från tredje raden
    Hasse Ekman, Sverige 1949. I rollerna: Hasse Ekman, Eva Henning, Hilda Borgström, Sven Lindberg, Maj-Britt Nilsson, Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand. Manus: Hasse Ekman. Foto: Göran Strindberg. Musik: Sune Waldimir. Längd: 85 minuter.
    Ett viktigt uppdrag för Filmstudion är att både hålla filmhistorien levande och samtidigt vara öppen för omvärderingar. Svensk film efter andra världskriget består inte av bara ett namn. (Eller om den gör det så har nog de flesta fel uppfattning om vilket som är det rätta).
    Här berättar Hasse Ekman en intrikat historia om en gemensam faktor som vid avgörande tillfällen ingriper i olika människors liv, inte alltid på ett för de berörda klart sätt.
    ”Ett annat skäl att uppmärksamma Flickan från tredje raden är att den med sin värme, humor och sinnrika berättarteknik är ett litet mästerverk. Ett mästerverk som tyvärr kom bort”. [Cecilia Axelsson i Chaplin 4/1995]
  • 25/11
    Fyra farliga friare
    Norman Z McLeod, USA 1932. I rollerna: Groucho Marx, Harpo Marx, Chico Marx, Zeppo Marx, Thelma Todd. Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, S J Perelman och Will B Johnstone. Foto: Ray June. Musik: Bert Kalmar och Harry Ruby. Längd: 68 minuter.
    Det är något unket i den akademiska staten. Ett intellektuellt korsdrag vid namn Groucho har kommit för att som den nye rektorn vid Huxley College blåsa rent bland pedagogisk spindelväv och dammig forskning. En helt ny logik tar över.
  • 2/12
    Arsenik och gamla spetsar
    Frank Capra, USA 1944. I rollerna: Cary Grant, Priscilla Lane, Raymond Massey, Peter Lorre. Manus: Joseph Kesselring, Julius J Epstein, Philip G Epstein. Foto: Sol Polito. Musik: Max Steiner. Längd: 118 minuter.
    Två äldre fröknar trippar fram i sitt hemtrevliga hus med alltid tindrande ögon och ett leende på läpparna. Ett perfekt ställe för de två samvetslösa förbrytarna att gömma sig. Men vad är det som fröknarna gömmer i källaren? Och vart tar alla de stackars ensamma männen vägen?