Hiss till galgen

Ascenseur pour l’echaufaud
Regi: Louis Malle. Manus: Louis Malle och Roger Nimier efter en detektivroman av Noël Calif. Foto: Henri Decan. Musik: Miles Davis. Dekor: Rino Mondellini, Jean Mandaroux. Klipp: Leonide Azar.
I rollerna: Jeanne Moreau (Florence), Maurice Ronet (Julien Tavernier), George Poujouly (Louis), Yori Bertin (Véronique), Ivan Petrovich (Benker), Elga Andersen (madame Benker), Felix Marten (Subervie), Jean Wall (Carala).
Längd: 90 minuter. Franskt tal, engelska texter.


Enligt Clint Eastwood är USAs två bidrag till världskulturen västernfilmen och jazzmusiken. Föreningen mellan dessa två är inte så vanlig, vilket kanske är naturligt, men jazz är inte så ofta förekomande inom filmen över huvud taget, kanske delvis beroende på jazzens fria form, vilken inte passar så bra för den hårt styrda amerikanska kommersiella filmen.

Den första filmen som hade ett renodlat jazz-soundtrack var Elia Kazans Linje Lusta, med musik av Alex North, kanske naturligt då filmen utspelar sig i New Orleans, jazzens födelsestad. Senare har stora jazzmusiker som exempelvis Duke Ellington och John Lewis gjort filmmusik. Även John Williams har ett förflutet som jazzmusiker. Både Woody Allen och Clint Eastwood har en passion för jazz och använder sig ofta av jazzmusik i sina filmer.

Miles davis var vid mitten av 50-talet inte den jazzens superstar han senare skulle bli. Han hade nått ganska stor berömmelse med sitt tuba-band 1948 och ansågs vara en av de mest lovande trumpetarna. 1957 anlände Davis till Paris för en Europaturné. Han kom då i kontakt med Louis Malle som höll på med sin första långfilm, Hiss till galgen. Malle var en stor beundrare av Davis och bad honom göra musik till filmen. Davis såg filmen några gånger, skisserade några idéer och gick sedan in i inspelningsstudion och spelade in all musik på några timmar. Davis sade sig vara nöjd med resultatet och med filmen. Särskilt uttryckte han sin beundran för Lino Venturas spel som polis. Men Davis ville inte göra mer filmmusik just då. Han återvände till USA och gjorde snart därefter flera av de skivor som trots allt är hans viktigaste insats, såsom Sketches of Spain.

Malle hade före Hiss till galgen arbetat med undervattensforskaren Jacque Costeau. Malles världsåskådning är mörk och pessimistisk – vi tror att vi kan behärska skeendena, men ödet spinner obönhörligt sitt nät som vi förr eller senare fastnar i. I Hiss till galgen tror det ödestyngda kärleksparet att de kan begå det perfekta brottet, men en vardaglig bagatell gör att händelserna utvecklas på ett annat sätt än de tänkt sig. Filmen anses vara den första som verkligen tog tillvara Jeanne Moureaus resurser som skådespelerska. Det var Malle som såg att hon hade stora möjligheter, hennes tidigare filmer hade varit ganska rutinartade. Malle skulle även senare flera gånger använda sig av jazz i sina filmer. Lacombe Lucien har musik av violinisten från Franska hot-kvintetten, Stephan Grappelli. Pretty Baby utspelas i New Orleans nöjeskvarter Storyville under första världskriget, just innan det stängdes av amerikanska flottan, vilket enligt legenden bidrog till att sprida jazzen över Amerika och världen.

HE

   

© Uppsala Filmstudio