Dingo

Dingo
Regi: Rolf De Heer. Manus: Marc Rosenberg. Foto: Denis Lenoir. Musik: Michel Legrand, Miles Davis. Dekor: Judith Russell.
I rollerna: Colin Friels (John ”Dingo” Anderson), Miles Davis (Billy Cross), Helen Buday (Jane Anderson), Bernadette Lafont (Angie Cross), Joe Petruzzi (Peter), Steve Shaw (Archie), Helen Doig (Ruth), Daniel Scott (unge John), Chelsea Gibson (unga Jane), Ben Mortley (unge Peter). Dingo’s Bush Band: Tim Hood (Robert, rytm), Cyril Garnett (Mal, trummor), Peter Bayfield (Ned, bas). Billy Cross Jazz Bands: Marcus Johnson (trummor), Matthew Branton (dubbelbas), Bill McAllister (trombon), Lee Buddle (tenorsax), Terry Thomas (altsax), Kuki (gitarr), Don Gomez (piano), Pat Crichton (trumpet). Caesar’s Band: ”Terra Incognita”, Raymond Doumbe Moulungo, Sangoma Everett, Jonathan Handselman, Herve Krief, Davis Lewis, Serge Marne.
Längd: 110 minuter. Svensk text.


Efter sina erfarenheter som filmkompositör med Hiss till galgen dröjde det länge innan Miles Davis återkom som filmkompositör. Det skedde i filmen Dingo där Davis också medverkar som skådespelare i ett lätt maskerat självporträtt. Filmen blev ett av Miles Davis sista verk, han dog kort efter inspelningen. Musiken är gjord av Davis i samarbete med Michel Legrand; de hade känt varandra sedan 1950-talet. Legrand är mest käånd för sin ibland lite insmickrande och romantiska musik, såsom Paraplyerna i Cherbourg, men han har även varit verksam som jazzpianist.

Dingo är en australisk vildhund som kan vara besvärlig för fårfarmarna då den jagar deras djur. Filmens huvudperson ägnar sig åt att jaga vildhundar, och därav hans smeknamn. Men ”Dingo” har en hemlig dröm. När han var pojke landade en dag ett flygplan mitt i ödemarken och ur det steg den berömde trumpetaren Billy Cross och gav en konsert. Cross lovade att om pojken någon gång kom till Paris skulle han hjälpa honom. ”Dingo” tar sig till Paris och letar efter Cross.

Dingo är inte en film om jazz och jazzmusik, på det sätt som Clint Eastwoods Bird eller Bertrand Taverniers Round Midnight är det. Dessa filmer skildrar de män som skapar jazzmusik och deras ofta problematiska liv. Men Dingo är en historia om drömmar och önskningar, och hur dessa går i uppfyllelse, personifierad av en jazzmusiker.

Regissören de Meer har gjort några anonyma actionfilmer, några under pseudonym. Dingo var hans första ”riktiga” film och han har senare gjort Bad Boy Bobby som visades på Stockholms Filmfestival 1993 om en särling som kommer ut i verkligheten efter att ha levat instängd i en källare i 30 år.

Störst intresse tilldrar sig ändå Dingo för att Miles Davis är med. Davis har varit en omdiskuterad person och musiker. Alla har inte alltid kunnat följa honom på hans musikaliska irrfärder. Men Dais var den typ av konstnär som ständigt måste söka nya vägar, han kunde inte slå sig til ro med det han uppnått. Med sitt lyriska trumpetspel i Dingo återvänder han delvis till den musik han spelade på 50-talet och i början av 60-talet.

Några mer filmäventyr blev det inte för Miles Davis. Men han lever vidare, om inte annat som inspiratör. En filmkompositör som varit mycket aktiv på senare år är Mark Isham, som spelar trumpet och flygelhorn och som villigt erkänner sin stora beundran för Davis. Isham har bland annat gjort musik till aktuella filmer som Nell och Quiz Show.

När Clint Eastwoods härjade och vittre livvakt drar sig tillbaka till sin lya från världens solkighet renar han sig själsligt genom att spela ett av Miles Davis bästa album, Kind of Blue. Så – Miles lives!

HE

   

© Uppsala Filmstudio