Regi: Håkan Alexandersson. Manus: Håkan Alexandersson, Johann P Eckermann, Johann W von Goethe, Tomas Norström. Foto: Christer Strandell.. Klipp: Thomas Täng. Ljud: Ulf Mattmar. Scenografi, kostym, rekvisita, dekormålning: Carl Johan de Geer. Musik: Kjell Westling. Produktion: Freddy Olsson, Lisbet Gabrielsson, Meyerateljéerna i samarbete med Filminstitutet, Sverige 1990. I rollerna: Gert Fylking (Lessing), Ulrika Hansson (Lotta/Lotte), Peter Kneip (Walther), Ellen Lamm (Emilia), Jon Mellqvist (Ossian), Tomas Norström (Max Karlsson), Peter Sjökvist (Viktor/Werther), Lena Strömdahl (Martha), Göran Thorell (Wilhelm/Albert), Pernilla Glaser, Nina Holst Ahlbom, My Liljander, Irma Schultz, Sophie Tolstoy. Svensk premiär: Längd: 92 minuter.
”Vi arbetar inte för dagen, utan för evigheten!” Det är Carl-Johan De Geer som i samband med filmen Werthers urpremiär på Göteborgs Filmfestival yttrar sig. Anledningen var en så kallad Kulturknock, en tungviktsmatch inför publik med två av landets kultursluggers, ovan nämnde Carl-Johan och Ola Olsson, TVs dramaturgorakel bakom förglömligheter som Varuhuset och Goda grannar.
Längre från TVs vanliga såpoperor och schablondramaturgi än vad Carl-Johan De Geer och hans kompanjon Håkan Alexanderssons filmiska verk kan man knappast komma. Deras uppkäftiga serier Tårtan, Privatdetektiv Kant och Dr Krull har vi kunnat se som barnprogram på TV. Filmer som Tvätten, Res aldrig på enkel biljett, Spårvagn till havet och Hammar har mött oss på biodukarna. De har kallats ”diskbänkssurrealister”. De gör filmer där budgeten är lägre och idéinnehållet högre än i den genomsnittliga svenska filmproduktionen.
Egentligen skulle Werther inte blivit Werther. Man hade fått pengar för att producera en film byggd på Sven Hemmels figur upptäcktsresanden Karlsson. Men Håkan ALexandersson kom på, över matbordet, att det vore intressantare att göra en film byggd på Johann Wolfgang Goethes brevroman ”Den unge Werthers lidande”, högromantiskens roman som på sin tid fick unga män att klä sig som Werther, lida själens kval som Werther och begå självmord som Werther. (Goethe var tvungen att i en senare upplaga tillfoga en varning till läsaren att ej följa Werthers exempel.)
Romanen är naturligtvis ofilmbar. Och det är just det som gör filmen Werther möjlig. Werther handlar om filmregissören Max Karlsson (se där, det enda man sparat från det ursprungliga projektet är namnet Karlsson) som skall göra en film. Han skall göra ”Den unge Werthers lidande”. Och det blir ett lidande. Att sedan hans eget liv på ett märkligt sätt börjar växelverka med romanfigurernas öden gör inte saken bättre.
NB