Thelma och Louise

Thelma and Louise
Regi: Ridley Scott. Manus: Callie Khouri. Foto: Adrian Biddle. Klipp: Thom Noble. Arkitekt: Norris Spencer. Ljud: Keith A Wester. Kostym: Elisabeth McBride. Musik: Hans Zimmer. Produktion: Ridley Scott, Mimi Polk, Pathé Entertainment. A Percy Main Production, USA 1991. I rollerna: Susan Sarandon (Louise Sawyer), Geena Davis (Thelma Dickinson), Harvey Keitel (Hal Slocombe), Michael Madsen (Jimmy), Christopher McDonald (Darryl), Stephen Tobolowsky (Max), Brad Pitt (J D), Timothy Carhart (Harlan), Lucinda Jenny (Lena, servitrisen), Jason Beghe (statspolisen), Ken Swofford (majoren), Shelly DeSal (receptionisten), Stephen Polk (bevakningsmannen), Rob Roy Fitzgerald (den civilklädde polisen), Jack Lindine (ID-tekniker), Michele Delman (dansör på Silver Bullet), Kristel L Rose (kvinnlig rökare), Noel Walcott (mountainbikecyklisten), Marco St John. Svensk premiär: 15/11 1991. Längd: 129 minuter.


Att uppnå den totala friheten är i det närmaste omöjligt. Den totala friheten, utan alla band och bindningar är kanske det samma som en fullständig utplåning. Så det svåra blir att uppnå den rätta graden av frihet. Det är som vi alla vet inte så lätt, ofta är den enes frihet någon annans ofrihet. Thelma och Louise är en film i en amerikansk tradition som på olika sätt diskuterar friheten och dess villkor, och begränsningar. Inom västernfilmen har friheten alltid varit en viktig beståndsdel, och är det också i den moderna filmens variant av västernfilmen – The Road Movie. Inom denna filmtyp har dock hästen som frihetens symbol ersatts av bilen. Thelma och Louise är delvis också en modern västernfilm; det landskap som kvinnorna färdas genom för ofta tankarna till John Fords västernfilmer.

Thelma och Louise har hyllats som en film om kvinnors frigörelse. ”Äntligen en film där män förlöjligas och kvinnor skildras som handlingsfria, menar Ebon Kram, kvinnojourernas riksordförande.” [Arbetet, 30/11 1991] ”Trots några härligt komiska scener mellan könen, så handlar Scotts senaste film inte om kvinnor gentemot män. den handlar om frihet, som alla bra road movies.” [sign. Daws i Variety 13/5 1991]

Thelma och Louise är manusförfattaren Callie Khouris första inspelade manus: ”Jag fick idén till filmen en kväll när jag satt i min bil. Jag frågade mig vilken utlösande faktor som skulle kunna få två väninnor att välja mellan den trygga vardagen och en resa i det okända.” [ur den svenska distributörens pressmaterial]

Filmen inleds med att de två väninnorna, Thelma och Louise, skall åka på en kort semester, men deras resa blir något helt annat än de tänkt sig. Filmen lyckas med att skildra hur till synes små händelser och val så småningom får ödesdigra konsekvenser. En av filmens svagheter ligger delvis i skildringen av denna frigörelseprocess, särskilt då Thelmas. Om hon skulle ha alla dessa möjligheter inom sig för frihet och självständighet förefaller det konstigt, och föga övertygande, att hon så länge stått ut och helt underordnat sig sin karlslusk till man som nästan bara är en parodi.

Thelma och Louise slutar vid Grand Canyon, USAs berömda nationalpark. Detta fascinerande stycke natur är även aktuellt i Lawrence Kasdans Grand Canyon, men där spelar den en större symbolisk roll. I Kasdans film står Grand Canyon för de förlorade amerikanska idealen som trots allt kan återfinnas. Någon sådan möjlighet ges inte i Thelma och Louise.

Ridley Scott är mest berömd för sina framtidsskildringar med en överdådig miljöskildring, som Alien och Blade Runner. Om hur Scott ser på Thelma och Louise utvecklar han i en intervju med Jeanette Gentele [SvD 7/11 1991]: ”När jag försöker hävda att Thelma och Louise dock har ett tragiskt slut i jämförelse med 70-talets positiva kvinnofilmer blir Ridley Scott riktigt upprörd. –Då har du inte förstått någonting. Det handlar ju om ett val, om att ge upp, kompromissa eller stå på sig. De står ju på sig för tusan. Han håller inte heller med om att männen överlag är mycket svart tecknade i filmen. –Jag har försökt skildra en rad arketyper av män. Från sådana som bör utplånas från jordens yta till sådana som faktiskt försöker förändra sig. Anledningen till att jag ville göra den här filmen är att det är en komedi med en allvarlig underton. Meningen är att man ska skratta. Skrattade du? morrar han.”

HE

   

© Uppsala Filmstudio