Regi: Alf Sjöberg. Manus: Alf Sjöberg, Sigfrid Siwertz efter Siwertz’ roman ”Hem från Babylon” (1923). Foto: Karl-Erik Alberts (A-foto), Sven Olof Olsson (B-foto). Ljud: Åke Nilsson. Musik: Miff Görling (pseudonym för Nathan Görling), samt musik av Felix Mendelssohn-Bartholdy, Sven Stiberg, Arthur Österwall, Seymor Österwall, Arthur Högstedt. Arkitekt: Bertil Duroj. Klipp: Tage Homberg. Produktion: Sven Nygren, Wive Film, Sverige 1941. Skådespelare: Gerd Hagman (Britta von Wendt), Arnold Sjöstrand (Linus Treffenberg), Georg Rydeberg (Cesar Lee), Anders Henrikson (Sergej Nabocof), Irma Christensson (Marcelle), Olof Widgren (John Bidencup), Rune Carlsten (direktör Wigelius), Georg Funquist (Hugo), Barbro Kollberg (Gunborg), Frank Sundström (Marabou), Carl-Gunnar Wingård (borgmästare), Gull Natorp (fru von Wendt), Sture Ericsson (en soldat). Premiär: 23/12 1941, Royal, Stockholm. Längd: 107 minuter.
Sverige under andra världskriget har väl aldrig uppmärksammats så mycket som i dessa dagar. Visst är det sant att femtio år är en jämn jubileumssiffra men tidigare tillfällen för firande har aldrig väckt någon större rörelse. Mycket beror dagens nostalgi på den dagsaktuella bearbetning av frågor kring vår svenska identitet och svenska kultur, som dagens läge medfört. Nu liksom då var det mycket som stod på spel vad gällde ”det svenska”. Detta avspeglas också i dagens liksom den tidens film (den intresserade hänvisas här till min artikel om svensk film under andra världskriget i Filmkonst 3 från detta år).
Teatermannen Alf Sjöberg återkom till svensk film precis när kriget började. Samtliga hans filmer under första halvan av fyrtiotalet, vilket tillika blir den sammantaget mest intressanta och produktiva delen av hans filmande, är kommentarer i någon form till tidsläget. Det handlar om olika former av beredskapsattityder antingen det gäller att värna om kulturen och kulturarvet som i Den blomstertid…, diskutera förhållandet till våldet och övermakten som i Kungajakt eller visa på vaksamhet inför våldssmittan mitt i det borgerliga samhället som i Hets.
Hem från Babylon tematiserar utsattheten i en orolig värld och hemkomsten. Att filosofera är att komma hem och filmens huvudidé är det positiva som ligger i människans återvändande till sig själv och sin egen identitet. Filmen tar sin upptakt i ett inbördeskrig ”någonstans” (att vara mer specifik när det gäller krigsskildring var censurfarligt vid denna tid). Filmens huvudperson Linus byter identitet med affärsmannen Bidencup och får på så sätt tillgång till dennes förmögenhet.
Men försöken att leva sig in i en främmande identitet medför också ensamhet. Sjöberg var en stilistiskt avancerad filmare och han använder sig av mycket ur den melodramatiska formläran i form av speglar för att demonstrera dubbelhet, färgsättning för personkaraktäristik och en hel del annat för att driva sin tes. Berättelsens kvinna, Britta, är Linus’ motsats. Hon är rotfastheten och tryggheten, vilket då skildras genom att hon t ex i bildkompositioner placeras invid en jätteek.
Linus’ identitetsbyte blir i längden ohållbart och måste få sin lösning. Han tar farväl av ”sitt andra jag” genom att skriva på en spegel (ett typiskt stilgrepp av Sjöberg) och återvänder till Sverige och Britta och den trygghet i världen som inramas av ”Uti vår hage” och den svenska flaggan.
PQ