Regi och manus: Hasse Ekman. Foto: Göran Strindberg. Ljud: Olle Jakobsson. Musik: Erland von Koch, Mac Morris, Emmy Köhler, Gerhard Winkler. Arkitekt: Bibbi Lindström. Klipp: Lennart Wallen.
Spel: Eva Henning (Dagmar Brink), Ulf Palme (Anders Wikner), Birgith Tengroth (Britt Wikner), Anders Ek (Elias Körner), Marianne Löfgren (Gullan Wiklund), Gösta Cederlund (Bankir von Lieven), Karl-Arne Holmsten (Willy Borge), Keve Hjelm (Stefan Brink), Anne-Marie Brunius (Alex), Björn Berglund (Lövgren), Gösta Gustafsson (mannan med etsningarna), Georg Skarstedt (ölgubbe), Sven-Eric Gamble (bostadslös yngling i trappa), Sigbrit Molin (hans flickvän), Gudrun Bröst (Körners väninna), Sten Sture Modeen (Hugge, värd), Alf Östlund (Viktor Ekberg), Gustaf Hjort av Ornäs (pol is läkare), Åke Falck (besökare i Körners ateljé), Astrid Bodin, Margit Andelius (servitriser), Svea Holst (städerska), Gabriel Rosen (herre på bar). Prod: Hasse Ekman och Lorens Marmstedt för Terraproduktion. Längd: 89 min. Svensk premiär: 6.3 1959, Royal Stockholm.
Flicka och hyacinter anses på många håll som Hasse Ekmans främsta film. I varje fall representerar den den bästa delen av hans stora produktion. Tidsmässigt kommer den som kulmen på en rik period som omfattar filmer som Ombyte av tåg (1942), Vandring med månen (1945), Banketten (1948) och Flickan från tredje raden (1949). Dessvärre blev han mer eller mindre involverad i ett slags ”tävling” med Ingmar Bergman varvid Ekman stundom kunde anklagas av kritiken för att vara en plagiatör och efterhärmare, vilket uppenbarligen berörde honom illa (i ett lite missriktat försök att "ge tillbaka" gjorde han en parodi på Bergman i den av Arne Mattsson regisserade Kyssen på kryssen (1950), något som inte ökade hans anseende).
Flicka och hyacinter undgick väl inte heller anklagelser för ”lån” (men vilken film kan göra det?). Berättarmässig påminner den förstås om Citizen Kane, när det gäller att nysta upp ett människoöde genom en rad andra personers återblickande berättelse, som vardera ger sin del av ”sanningen”. Det viktiga är dock hur väl genomförd denna berättelse är. Här gäller det bakgrunden till en ung kvinnas till synes oförklarliga självmord. En författare och hans hustru jagar efter gåtan, och deras undersökning leder till en intressant färd genom det svenska samhället. Här möter vi den tragiske konstnären Elias Körner (en av Anders Eks främsta filmroller någonsin) eller den urbane motbjudande smörsångaren Willy Borge, som gjort grova pengar på sentimentalt schmalz om det gamla barndomshemmet i torpstugan. En intressant parodi på den svenska nöjesindustrins utnyttjande av svenskens sentimentala trånad efter sina lantliga rötter, vilket just då stod i sitt flor.
Till och med i minsta detalj finns andra tidstypiska inslag, t ex det hånglande, hemlösa paret i portgången. Till sist får filmen ytligt sett sin lösning – men har man inte bara skrapat på ytan, tycks filmen mena. Det bör kanske påpekas att antydningarna om den unga kvinnans lesbiskhet snuddade vid det otillåtna i den dåtida svenska filmen (året innan hade Bergman behandlat samma sak i Törst). Naturligtvis kunde det inte sägas öppet, bara antydas. Men det ger också filmen en obestämbar mångtydighet som gör den så fascinerande.
PQ