Regi: Rouben Mamoulian Originaltitel: Dr Jekyll and Mr Hyde. Manus: Samuel Hoffenstein och Percy Heath efter Robert Louis Stevensons ‘The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde’ (1886). Foto: Karl Struss. Musik: Robert Schumann ‘Aufschwung’, Ljud: Martin Paggi. Scenografi: Hans Dreier. Kostym: Travis Banton. Klipp: William Shea. Regiassistent: Bob Lee. Produktion: Rouben Mamoulian för Paramount, USA 1931. Skådespelare: Fredric March (Dr Henry Jekyll/Mr Hyde), Miriam Hopkins (Ivy Pearson, prostituerad), Rosie Hobart (Muriel Carew, Jekylls fästmö), Holmes Herbert (Dr Lanyon), Edgar Norton (Poole, Jekylls betjänt), Halliwell Hobbes (Danvers Carew, Muriels far), Arnold Lucy (Utterson), Tempe Pigott (Mrs Hawkins), Colonel McDonell (Hobson, Carews betjänt), Eric Wilton (Briggs, Lanyons betjänt), Douglas Walton (en student), John Rogers (kypare), Murdock MacQuarrie (läkare). Längd: 98 min. Urpremiär: 2/1 1932. Svensk premiär: Filmen totalförbjöds först av censuren men släpptes efter omfattande klipp och hade premiär på China 20/4 1932.
Berättelsen om Dr Jekyll och hans andra, onda jag, Mr Hyde, ligger i grund och botten inte särskilt långt från den idétradition som genomsyrar en annan av terminens filmer, Naturens hämnd (som jag skriver om på annan plats i programmet). Båda filmerna skildrar förbrytelser mot naturen, de gränser som satts upp av skapelsen och hur naturen i konsekvens av detta slår tillbaka. Båda filmerna vilar med andra ord på en solitt romantisk, idealistisk grund (med rötter än längre tillbaka).
Särskilt Dr Jekyll och Mr Hyde är samma andas barn som exempelvis Mary Shellys Frankenstein. Dessa två berättelser om vetenskapens gränser har blivit två av de mest använda berättelserna i den filmiska, skräckromantiska traditionen (och variationerna har varit legio — i en sen och intressant variant av Dr Jekyll är hans andra jag istället en kvinna (Dr Jekyll och syster Hyde) och skänker nya och måhända sällsamma perspektiv på motsättningen manligt — kvinnligt).
Helt tydligt handlar Dr Jekyll och Mr Hyde om fruktan för återvändandet till ett ”urstadium”, regressionen till det naturliga. Det är ett genomgående motiv i skräckfilmen (där just vetenskapens lek, spel med de gränser skapelsen satt upp blir en utlösande faktor). Skräckfilmen blir därför i allmänhet om inte utslag för utvecklingsfientlighet så dock skepticism inför vetenskapens och rationalitetens landvinningar.
Skräckfiktionen är årsbarn med romantikens reaktion mot upplysningen och förnuftstron. Och givetvis även upptäckten av det undermedvetna, ”den inre djungeln”, långt före Freud. Dr Jekyll och Mr Hyde är därför i grunden en pessimistisk betraktelse över den mänskliga naturen (i betydelsen det inre som själslandskap — ett avtryck av ett förgånget urstadium som det finns alla skäl att tukta eller undertrycka). Men om människan inte ser upp kommer det upp till ytan. Den här filmens Hydegestalt är ju egentligen en jätteapa, som elegant svingar sig över trappräcken som om det vore i urdjungeln.
Det är inte bara på det idémässiga planet som den här filmen har sina bottnar i romantikens världsbild. Regissören Rouben Mamoulian och hans medarbetare har skapat en kongenial ram åt detta drama, som bildmässigt väl tar vara på tanken om den hämnande naturen, konflikten natur—kultur, motsättningarna mellan manligt och kvinnligt, natt och dag etc. En av filmens klassiska scener är den där Jekyll sitter och läser Keats’ hyperromantiska Ode till en näktergal. Samtidigt varseblir han hur en katt tar en fågel och han börjar nu förvandlas, utan hjälp av den artificiella drogen, till Mr Hyde.
Fotnot:
Jag har mer utförligt beskrivit idébakgrunden till den hämnande naturen i min artikel Naturen slår tillbaka, Filmhäftet 47–48 (1985).
PQ