Harmonica – en hämnare

Once Upon a Time in he West
Italien, USA 1968. Regi: Sergio Leone. Manus: Sergio Leone, Sergio Donati efter en historia av Dario Argento, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone. Foto: Tonino Delli Colli. Klipp: Nino Baragli. Musik: Ennio Morricone.
I rollerna: Claudia Cardinale (Jill McBain), Henry Fonda (Frank), Jason Robards (Cheyenne), Charles Bronson (Harmonica), Gabriele Ferzetti (Morton – järnvägsboss), Paolo Stoppa (Sam), Woody Strode (Stony – medlem i Franks gäng), Jack Elam (Snaky – medlem i Franks gäng), Keenan Wynn (Sheriff – auktionsförrättare), Frank Wolff (Brett McBain), Lionel Stander (bartender). Längd: 168 min.


Mot slutet av 50-talet, och i början av 60-talet hade den amerikanska västernfilmen kört fast. Den psykologiska västernfilmen, vars främste representant var Anthony Mann, hade gått vilse i psykoanalysens amerikanska tappnings svulstiga djungel. Den traditionella amerikanska västernfilmen, typ John Wayne, hade för länge sedan börjat gå på tomgång.

Ungefär vid denna tid upptäckte de europeiska producenterna västernfilmen. Efter några typiskt ”amerikanska” filmer gjorda i Tyskland efter Karl Mays böcker kom Italien in i bilden och därmed Sergio Leone.

Leone är genrens store förnyare och stilbildare, hans filmhistoriska betydelse är odiskutabel, även om ytterst få insett detta.

Sergio Leone,född 1926 i Rom, hade en lång erfarenhet av filmvärlden när han gjorde sin första västern 1964: För en handfull dollar. De europeiska producenterna försökte ännu vid denna tid att ge amerikansk prägel åt sina filmer och Leone regisserade under pseudonymen Bob Robertson, ett tilltag man lyckligtvis lät bli att upprepa. Med sin, i brist på bättre sammanfattande begrepp, vad vi kan kalla ”Clint Eastwood-trilogi”, vars andra del För några få dollar mer kom 1965 och året därefter Den gode, den onde, den fule har Sergio Leone skapat dels tre enskilda lysande mästerverk, och dels en ’Filmtrilogi’ utan motstycke i filmhistorien, vida överlägsen vad en förvirrad prästson från Uppsala förmådde fumla ihop nâgra år tidigare.

Mycket av förklaringen till att Leone har lyckats åstadkomma konstverk där andra bara har gjort andefattiga klichéer torde ligga i det faktum att Leone är europé och alltså har kunnat förmedla en syn på Amerika under pionjärtiden som är välgörande fri från förutfattade meningar. De flesta amerikanska filmregissörer (utom Sam Peekinpah som står i en klass för sig, samt Clint Eastwood – om man får döma efter hans enda egna Western Mannen med oxpiskan, 1975, är alltför fastlåsta i den amerikanska romantiska myten om livet i Vilda Västern för att kunna âstadkomma filmer där människorna verkar vara av kött och blod och inte stereotypa dockor i ett vaxkabinett.

Den tekniska kvalitén i Leones filmer är utmärkt, i synnerhet har han ett superbt bildsinne, och Ennio Morricones musik bildar ett perfekt komplement till bild och handling. Den tål även att avlyssnas separat, till skillnad från så mycket stereotyp filmmusik. Morricone har i likhet med Leone varit en nydanare, hans sätt att skriva musik har påverkat filmmusiken i stor skala. Hur oerhört skickligt komponerad och effektfull Morricones musik är märks om inte annat på att mindre lyckade imitationer av den blivit standard i den uppsjö av plagiat på Leones filmer som översvämmat världen. Hans musik till Harmonica – en hämnare är förmodligen det bästa han gjort.

[Siganturern HE C.B. i Filmstudions program våren 1975]

Träig och rå är den spaghettiwestern Slotts drabbats av denna vecka. […] Spola eländet snabbt, Slotts!

[Signaturen HW i UNT 20/5 1970]

   

© Uppsala Filmstudio