Synecdoche, New York

USA 2008. Regi: Charlie Kaufman. Manus: Charlie Kaufman. Producent: Anthony Bregman, Charlie Kaufman och Spike Jonze. Foto: Frederick Elmes. Klippning: Robert Frazen. Musik: Jon Brion.
I rollerna: Philip Seymour Hoffman (Caden Cotard), Samantha Morton (Hazel), Michelle Williams (Claire Keen), Catherine Keener (Adele Lack), Emily Watson (Tammy), Dianne Wiest (Ellen Bascomb/Millicent Weems), Tom Noonan (Sammy Barnathan). Längd: 124 min. 35 mm.


Att påstå att Charlie Kaufman är en originell manusförfattare är en klar underdrift. Att säga att han strimlar varenda sida i Hollywoodfabrikens regelbok till konfetti och tejpar upp resterna mot en fond av bortglömda mardrömmar och omöjliga sagor, ligger något närmre sanningen. Med filmer som I huvudet på John Malkovich, Adaptation och Eternal sunshine of the spotless mind på meritlistan är han nu redo att axla regissörsrollen fullt ut. Synecdoche, New York är hans första helt egna skapelse, och den liknar självfallet ingenting annat.

Här möter vi den hypokondriska teaterregissören Caden Cotard, perfekt gestaltad av Philip Seymour Hoffman. När hans fru och dotter lämnar honom och flyttar till Berlin påbörjar han ett mastodontprojekt som med tiden bokstavligen tar över hans liv. Någonstans i en enorm lagerlokal i New York sätter han upp pjäsen om sitt liv, med skådespelare som porträtterar såväl honom själv som människorna i hans omgivning. Åren går, projektet växer och konturerna för vad som är konst och vad som är livet självt blir allt suddigare.

Låter det rörigt? Det är värre än du tror, men låt inte det avskräcka dig från att se filmen. Kaufman omfamnar drömmens logik och det är en vacker gest. Få andra filmskapare skulle t.ex. låta en rollfigur flytta in i ett brinnande hus som aldrig tycks bli släckt, men i huvudet på Charlie Kaufman är allting möjligt. Och så länge du inte försöker förstå allt som sker finns det goda chanser att du blir både road och rörd av denna märkliga, men också mycket mänskliga, film.

En synekdoke, för övrigt, är en stilistisk figur där en del av en helhet syftar på hela helheten eller tvärt om. Till exempel kan man säga ”sjutton vårar” istället för sjutton år, att man ”läser Strindberg” när man egentligen läser hans böcker eller varför inte att ”det här är sannolikt inte sista gången som filmstudion visar Kaufman”.

FS

   

© Uppsala Filmstudio