Solaris

Sovjetunionen 1972. Regi: Andrej Tarkovskij. Manus: Fridrich Gorensjtejn, Andrej Tarkovskij efter romanen Solaris av Stanislaw Lem. Foto: Vadim Jusov. Musik: Eduard Artemjev. Scenografi: Mihail. Romadin.
I rollerna: Donatas Banionis (Kris Kelvin), Natalja Bondartjuk (Harey), Jurij Jarvet (Snaut),Vladislav Dvorjetskij (Burton),Anatolij Solonitsin (Sartorius), Nikolaj Grinko (fadern), Sos Sarkissian (Gibarjan), m.fl. Längd: 160 min. DVD.


Ute på en rymdbas har någonting hänt, någonting fruktansvärt Man är inte riktigt säker på vad, och en vetenskapsman ger sig i väg för att undersöka det Känns det igen?

Tarkovskijs sf-film har samma grundupplägg som otaliga sf-filmer från Hollywood, men där slutar nog likheterna. Det visar sig att rymdbasen stött på ett territorium kontrollerat av en mystisk planet som fått alla vanliga fysiska lagar och dimensionsskillnader att upphöra. Detta innebär att en människas tankar, drömmar eller minnen materialiseras automatiskt – det förflutna och de döda kommer bokstavligen tillbaka, på gott och ont. Detta får konsekvenser även för vetenskapsmannen. En av hans kollegor är död, två har stängt in sig i sina rum och frammanat monster. Vetenskapsmannens egen döda hustru kommer tillbaka i syntetisk form.

Den enda sf-film som möjligen går att jämföra med Solaris är Stanley Kubricks År 2001. Båda filmerna har ett drag som överskrider den verkliga världens dimensioner - de försöker beskriva resor mellan olika tillstånd snarare än rent fysiska resor genom rymden. Båda beskriver rymdresan som ödesdiger eftersom man riskerar att förlora sig själv när man kommer i kontakt med det som upplöser vad man kallar verklighet på jorden. Dock är atmosfären på basen i Solaris annorlunda än den antiseptiska 60-talsfuturismen i År 2001. Här har det verkligamänskliga kaoset brutit ut, basen är förfallen, och en känsla av sorg skuggar hela filmen. Människan har besegrat de fysiska lagarna men kan inte få tillbaka det förflutna annat än i syntetisk skepnad.

EL

   

© Uppsala Filmstudio