Mannen utan ansikte

Utomjordingen Thomas Jerome Newton kraschlandar någonstans i New Mexico. Förklädd till androgyn dandy och utrustad med ett brittiskt pass tar han sig till Manhattan, där han tack vare sitt tekniska kunnande börjar skapa sig en förmögenhet som uppfinnare. Pengar som förhoppningsvis kan hjälpa honom att uppnå målet med sin resa: att hitta nya vattenresurser till sin döende hemplanet.

Den brittiske regissören Nicolas Roeg är kanske mest känd för sin romantiska rysare Don’t look now, men under 1970-talet var han också en hejare på att förvandla dåtidens största rockstjärnor till skådespelare. Mick Jagger har knappast varit bättre framför kameran än i Performance och Art Garfunkel gör riktigt bra ifrån sig i thrillern Bad timing. Ingen av dem kommer dock i närheten av David Bowies insats i Mannen utan ansikte. Filmen spelades in under en period då Bowie själv mer eller mindre kraschlandat bland droger, sömnlöshet och soulmusik i L.A. Han var i mycket dåligt skick och perfekt för rollen som sorgsen utomjording. Blek, utmärglad och apatisk men med en karisma som hotar att bränna hål på filmduken varje gång han visar sig i bild.

Bowies uppenbarelse är dock inte enda anledningen till att se Mannen utan ansikte. Filmen är också ett utmärkt exempel på den poetiska, icke-linjära, berättarstil som gör det möjligt att nämna Roegs namn i samma andetag som Jean-Luc Godard, Chris Marker och andra experimentella regissörer. På ett lekfullt och associativt sätt hoppar han mellan olika platser och tidsplan, och det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Men det ger också filmen en nerv och känsla av tidlöshet. I The man who fell to earth förekommer inga klockor, kalendrar eller andra typer av tidsangivelser, men samtidigt är tidens gång högst påtaglig. Vi kan konstatera att människorna i Newton omgivning åldras, men själv behåller han sitt ungdomliga utseende samtidigt som han blir allt mer desillusionerad. Ensam och övergiven sjunker han ner i en dvala av alkohol, droger och en aldrig sinande ström av skräp-TV.

Mannen utan ansikte liknar inte mycket annat inom science fiction-genren. Förväntar man sig Avatar lär man bli besviken. Om man däremot kan tänka sig en filosofisk saga, en förbryllande men samtidigt klarsynt och bitsk skildring av jordelivet från den objudna gästens perspektiv, finns här massvis att hämta.

FS