De usynlige
Norge 2008. Regi: Erik Poppe. Manus: Harald Rosenløw Eeg. Producent: Finn Gjerdrum och Stein B. Kvae. Foto: John Christian Rosenlund.
Klippning: Einar Egeland. Musik: Johan Söderqvist.
I rollerna: Pål Sverre Valheim (Jan Thomas), Ellen Dorrit Petersen (Anna), Trine Dyrholm (Agnes), Trond Espen Seim (Jon M), Fredrik Grondahl (Jens), Frank Kjosås (Tommy). Längd: 121 min. 35 mm.
Norsk film har aldrig haft något vidare rykte. Vi svenskar kan alltid luta oss mot Bergmans livsverk, danskarna kan kontra med Dreyer och Von Trier och finnarna har om inte annat alltid sin Kaurismäki.
Men vad har Norge att komma med? Fleksnes och Jon Skolmen? Den norska regissören Erik Poppe reagerar mot denna hånfulla attityd. ”Ni tror liksom inte på att bra film kan komma från Norge. Det brukade göra mig förbannad, men nu tycker jag bara att det är barnsligt” säger han i en intervju med DN. På senare år har det också visat sig att dylika påståenden inte bara är barnsliga, utan direkt felaktiga. Bara under 2009 tog sig bland annat krigsdramat Max Manus, nazizombiefilmen Död snö och Poppes hyllade drama De osynliga upp på svenska biografer.
I centrum för handlingen i De osynliga står en kyrka. Hit kommer Thomas, som nyss avtjänat ett långt fängelsestraff och nu försöker hitta en plats i samhället igen. Han får anställning som kantor och det dröjer inte länge förrän förälskar sig i prästen Anna och livet tycks börja le mot honom igen. Till kyrkan kommer också läraren Agnes med sin skolklass. Hon blickar upp mot läktaren där den nyanställde organisten spelar Bridge over troubled water så vackert, och känner igen mannen som dömdes för mordet på hennes son. Kring detta möte utvecklar sig en berättelse om skuld, tvivel och förlåtelse. Den religiösa tematiken går som en röd tråd genom filmen. Inte minst spelar vatten – som renande men också som förödande kraft - en mycket viktig roll.
Erik Poppe har tidigare bland annat regisserat den uppmärksammade Hawaii, Oslo, men han har också en lång bakgrund som filmfotograf. Detta sätter sin prägel också på De osynliga, som är gnistrande vacker med ett närgånget och följsamt foto och fin ljussättning. Till det starka helhetsintrycket bidrar också skådespelarensemblen, som ger liv och nyans åt såväl huvudpersoner som biroller på ett övertygande sätt. De osynliga har distribuerats till över 40 länder, ett bevis så gott som något för att norsk film knappast är något dålig skämt längre.
FS