Du levande

Sverige 2007. Regi: Roy Andersson. Manus: Roy Andersson. Producent: Pernilla Sandström. Foto: Gustav Danielsson. Klippning: Anna Märta Waern. Musik: Robert Hefter.
I rollerna: Elisabet Helander (Mia), Jan Vikbladh (beundraren), Jörgen Nohall (Uffe), Jessica Lundberg (Anna), Eric Bäckman (Micke Larsson), Björn Englund (tubaspelaren). Längd: 93 min. 35 mm.


”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng
innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.” [Goethe]

Du levande är Roy Anderssons fjärde långfilm sedan debuten med En kärlekshistoria 1970, och det verkar som den saktmodiga perfektionisten har fått upp ångan på äldre dar. Det har trots allt bara går gått 7 år sedan han levererade den mästerliga Sånger från andra våningen, på många sätt en syskonfilm till Du levande. Vi känner igen det säregna bildspråket, de långa tablåartade tagningarna, de nollställda karaktärerna som trevande vandrar genom ett gråmulet skymningslandskap. Det är närmre till skrattet denna gång, bitvis är det faktiskt hysteriskt roligt, och den svidande samhällskritiken är möjligen inte riktigt lika oförlåtande som sist. Annars är det mesta sig likt.

Här finns inga huvudpersoner, ingen sammanhängande historia, men tematiskt känns filmen som en väl sammanhållen helhet. Likt de inledande stroferna från Goethe antyder befolkas den av människor som har mer eller mindre svårt att glädjas åt sina liv. Likgiltigt travar de på i invanda ekorrhjul och stannar sällan eller aldrig upp för att ta in vad de har. Med skavande vantrivsel tycks de vänta på något som aldrig kommer, må det vara den stora kärleken, frälsningen eller bara ett slut på eländet.

Du levande kommer sannolikt att dränkas i ett regn av guldbaggar inom kort och även utomlands har filmen rönt stor uppmärksamhet. Den enda som tycks vara aningen skeptisk till den är Roy Andersson själv. I en intervju i Nöjesguiden säger han att han är ”ganska nöjd” men att han velat gå betydligt längre och göra något än mer okonventionellt. Han tillägger dock att han inte är helt nöjd med någon av sina långfilmer: ”Jag känner fortfarande att En kärlekshistoria var en skiss, det har jag även gjort med Sånger från andra våningen. Jag skulle nog fan vilja göra en till ännu gedignare film, intensifiera uttrycket. Både bildmässigt och innehållsmässigt, tematiken om detta med vår existens — vad vi gör med våra liv, med vår ångest, vår längtan, bekymmer, kärlekstörst, hat… allt detta”. I väntan på att perfektionisten ska uppnå fullkomlig perfektion räcker dock Du levande väldigt, väldigt långt.

FS

   

© Uppsala Filmstudio