Regi: Federico Fellini. Manus: Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano. Foto: Otello Martelli. Klipp: Leo Cattozzo. Musik: Nino Rota. Arkitekt: Mario Ravasco. Produktion: Federico Fellini för Ponti – di Laurentiis, Italien 1954.
I rollerna: Giulietta Masina (Gelsomina), Anthony Quinn (Zampano), Richard Basenhart (”Toker”), Aldo Silvani (Colombaioni, cirkusägaren), Marcella Rovere (änkan på bondgården).
Svensk premiär: 56-03-05 Sture (Stockholm).
Längd: 99 min.
La Strada är berättelsen om gycklaren Zampano och hans medhjälpare Gelsomina. Han är den urstarke som med sina lungor och bröstmuskler spränger kedjor. Hon är den som slår på trumma och går runt bland publiken för att samla in pengar. Tillsammans i en skraltig motorcykelkärra far de runt i ett grått och kallt italienskt landskap.
Gelsomina (Giulietta Masina är lysande) är på sätt och vis en clown, som sådan en tragikomisk figur. Hon uppfattas som dum i huvudet av Zampano. Zampano (Anthony Quinn också mycket bra) är en jävla buffel som kör över allt i hans väg. Han varken ser eller hör (och vill inte heller) sina medmänniskor, eller nästan om man så vill. Han tänker inte och han, vill jag mena, saknar förmågan att älska – det som gör oss till människor.
Som vanligt i Fellinis filmer är musiken viktig i La Strada, och naturligtvis är det den briljante Nino Rota som gjort musiken i filmen. Nino Rotas toner som kommer ur Gelsominas trumpet blir på ett sätt avgörande.
La Strada togs emot med blandade känslor i Italien. Filmen avvek i en tid då all film i Italien skulle vara neorealistisk. Så från vänstern kom kritik som menade att La Strada var dekadent och reaktionär. Den visade inte den verklighet som präglades av sociala problem: den var inte samhällskritisk. Dessutom var ju Gelsomina liten och svag. Fellini svarade med att: ”Zampano och Gelsomina är inga undantag, som folk förebrår mig för att ha skapat. Det finns fler som Zampano i världen än cykeltjuvar, och berättelsen om en man som upptäcker sina grannar är lika viktig och verklig som berättelsen om en strejk”. Och visst är det så.
La Strada är en film om djupare konflikter, om sådant som inte alltid kan återföras till social problematik. Fellini har i La Strada, på ett i mitt tycke suveränt sätt, fått ihop en historia om själars landskap. Områden som rymmer rädsla, skuld, längtan, sorg.
I DN den 2:a augusti 1955 gav Vilgot Sjöman La Strada en förhandsintroduktion, och han skrev: ”Det ovanliga med La Strada som film är till slut den metafysiska anklagelsen: hur det onda kan vara möjligt. Och det är nästan unikt på film att mördaren betraktas på en gång som ansvarig [min kursivering] och med ett Dostojevskiskt medlidande, för hur många dramer har vi å andra sidan inte sett där mördaren gjorts till ett slemmigt odjur, lätt att föra in publikens avsky på, varefter han medlidsamt ”förklarats” med ett par psykologiska klyschor.” Kort sagt – en jävligt bra film.
LW