La Scorta
Regi: Ricky Tognazzi. Manus: Graziano Diana, Simona Izzo. Foto: Alesso Gelsini. Musik: Ennio Morricone. Producent: Claudio Bonivento. Produktion: Instituto Luce/Italnoleggio Cinematografico, Italien 1993.
I rollerna: Claudio Amendola (Angelo), Enrico Lo Verso (Andrea), Carlo Cecchi (domaren), Ricky Memphis (Fabio), Tony Sperandeo (Raffaele), Raffaele Frasca, Lorenza Indovina.
Svensk premiär: 1995.
Längd: 95 min.
Den 23:e maj 1992 mördades ”Maffians fiende nummer ett”; domare Giovanni Falcone, av Cosa Nostra på Sicilien. I en kulvert på motorvägen mellan flygplatsen Punta Raisi och Palermo fjärrutlöstes en bomb bestående av 600 kg trotyl. Falcones chaufför undkom med livet i behåll.
I film och på TV har vi fått följa de män och kvinnor, fiktiva och verkliga, som mer eller mindre vigt sina liv åt att bekämpa den italienska maffian. Vi har lärt oss att dessa människor, som lever under ett ständigt närvarande dödshot utifrån, tyvärr ofta står ensamma politiskt. Deras egen organisation – staten – präglas av rättsröta, korruption och avundsjuka. Och bläckfiskens tentakler når överallt. Denna brist på stöd gör dem till enklare måltavlor för ”ärans män” inom Cosa Nostra.
Ricky Tognazzi (son till skådespelaren Ugo Tognazzi) har denna verklighet som ram för berättelsen i Den sicilianska eskorten. Tognazzi har dock valt att berätta sin historia ur de sällan uppmärksammade livvakternas synvinkel. På sätt och vis därmed ett ”underifrån”-perspektiv (se Livio Mazzottis artikel). Fyra män (Claudio Amendola, Enrico Lo Verso, Ricky Memphis, Tony Sperandeo) utgör eskort åt en domare (Carlo Cecchi), som ersätter en domare på Sicilien, som i sin tur dödats i en bilbomb tillsamman med sin livvakt.
Filmen skildrar eskortens individuella förhållanden till varandra, till sina familjer och till domaren. Hur dessa förhållanden förändras, med växande kamratskap inom gruppen, då de svävar i ständig livsfara. För att vara en film väldigt upptagen av död, innehåller Den sicilianska eskorten lite faktiskt dödande. Istället upprätthåller Tognazzi en spänning genom att, med bildspråk och tempo, förmedla en konstant känsla av potentiell död.
Följande trenden med ökad realism i ny italiensk film så karaktäriseras varje livvakt i Den sicilianska eskorten med regional dialekt och mentalitet. Något som var mycket uppskattat av den italienska publiken.
Kanhända finns det i Den sicilianska eskorten ett långsiktigt budskap av försiktig optimism för det italienska samhället. Tognazzi antyder en kur mot det onda.
LW