Filmstudion presenterar

Flicka och hyacinter

Slottsbiografen 14/12 1995 kl 19.00

  • Regi och Manus: Hasse Ekman Regiassistent: Lasse Swärd Foto: Göran Strindberg Klipp: Lennart Wallén Arkitekt: Bibi Lindström Ljud: Olle Jakobsen Musik: Erland von Koch Produktion: Hasse Ekman, Terraproduktion/Lorens Marmstedt, Sverige 1950.
  • I rollerna: Eva Henning (Dagmar Brink), Ulf Palme (Anders Wikner), Birgit Tengroth (Britt Wikner), Anders Ek (Elias Körner), Gudrun Brost (Körners flickvän), Marianne Löfgren (Gullan Wiklund), Keve Hjelm (kapten Stefan Brink), Karl-Arne Holmsten (Willy Borge), Anne-Marie Brunius (rödhårig flicka), Björn Berglund (poliskomissarie Lövgren), Gösta Cederlund (bankir von Lieven), Sten Sture Modéen (Hugge), Alf Östlund (Viktor), George Skarstedt (den fule i Körners farstu), Gustaf Hjort af Ornäs (polisläkaren), Svea Holst (städerskan), Sven Erik Gamble (Kalle), Sigbrit Molin (flicka i trappan), Åke Falk (figur i Körners ateljé), Astrid Bodin, Margit Andelius (servitriser) m fl.
  • Svensk premiär: 6/3 1950, Royal, Stockholm Längd: 85 minuter.
    • "Efter en bilresa i Europa var det dags att sätta i gång med nästa manuskript. Nu om aldrig förr skulle han skriva en riktig roll för Eva, en roll som skulle passa henne som hand i handske. Han fick ett uppslag från verkligheten: en ung kvinna hade tagit livet av sig, hennes plötsliga slut hade kommit som en blixt från klar himmel, vänner och släktingar forskade envist efter motivet för hennes desperata handling. Men gåtan förblev olöst.
    Hasse trodde att han skrev en roll för sin hustru, i själva verket skrev han den om henne. (Men det förstod han inte förrän flera år senare.) "Fröken Ensam" med sin starka karaktär och fasta vilja, med sin obönhörliga rätlinjighet, med sin intensiva renhetslängtan; med sina ideal och sin gåtfulla slutenhet - det var Eva. "Fröken Ensam" kom och försvann i några människors liv, men ingen av dem kände henne helt; varken vännerna, den äkta mannen eller älskaren hade förmått öppna dörren till den sista kamma ren. Hon var ogripbar och undanglidande som nattens drömmar. Han gav en psykologisk förklaring till filmfiguren som inte hade någonting med hans hustru att göra, men ändå var "Fröken Ensam" Eva.
    Sig själv splitsade han upp i filmens tre manliga roller: I. den i grunden hygglige borgerlige, men despotiske och svartsjuke äkta mannen, som varken hade förutsättningar eller behov av att förstå sin hustru, 2. den hänsynslöst självupptagne, yrkesbesatte målaren som kände hennes borgerlighet som ett tryck och inte hade tid och lust att förstå, 3. den självgode, ytlige men oförarglige grammofonsångaren som trodde att han förstod, men i själva verket inte begrep ett dugg. De representerade var och en olika sidor av författaren.
    Med ett allvar och en ambition långt starkare än han tidigare lyckats mobilisera började han inspelningen. Han hade satt sig i sinnet att göra en verkligt bra film, en film i klass med Ingmars bästa. För en gångs skull avstod han från att själv spela någon av rollerna och han lät bli att forcera, han tog tid på sig. Var det något han inte var nöjd med tog han envist om. För första gången i sitt liv hade han anledning att känna sig en smula illojal mot sina arbetsgivare." [Ur Hasse Ekman, Den vackra ankungen (1955) sid 201­p;202]
    Denna hasse Ekmans egna beskrivning av tillkomsten av Flicka och hyacinter säger något om filmskaparen Hasse Ekman, och det är också en bra beskrivning av vad många uppfattar som viktiga inslag i filmen.
    Men Ekman berör inte berättarstrukturen i filmen. Den är som de flesta något så när filmkunniga kan se inspirerad av Orson Welles Citizen Kane där olika personers minnesfragment bildar en (skenbar) enhet som är en människas liv. Men Ekman skiljer sig på en punkt från Welles. Hos Welles är undersökaren en anonym figur som binder ihop historien. Men hos Ekman är undersökningen av Dagmar Brinks liv, som utförs av paret Wikner, en egen historia. Undersökningen lägger inte bara fragment av Dagmars historia i dagen, utan den avslöjar (åtminstone för åskådaren) en del av paret Wikners liv.
    På det sätt som Ekman avslutar filmen lyckas han vända hela historien och få åskådaren att ånyo ta till sig hela berättelsen, men nu med en helt ny innebörd. Det vi såg och hörde, och tokade, hade kanske inte den innebörd vi trodde. Så arbetar en stor människokännare och en stor konstnär.
    Flicka och hyacinter är berömd för Anders Eks tolkning av målaren Elias Körner. Här visar manusförfattaren en djup och sann inlevelse i det konstnärliga skapandet. Hos "dandyn" Hasse Ekman finns insikten att för att skapa stor konst krävs oftast en stor hänsynslöshet, där ingen tillåts stå i vägen för att uppnå det slutliga resultatet, och där människors känslor och behov grymt offras. Man kan beklaga detta men det är ett nödvändigt inslag i den konstnärliga processen.
    Om en av de mest omtalade scenerna i filmen berättar Hasse Ekman [Den vackra ankungen, sid 226­p;227]:
    "Det var en lång och svår scen. Första gången vi tog den lät jag Anders hållas. Det var inte som jag hade tänkt mej när jag skrev scenen, men det verkade bra på sitt sätt; i ateljen. I körrummet nästa morgon höll det inte. Anders var för full, tempot på tok för släpigt; dessutom var han oftast skymd av Eva eller halvvägs utanför bilden. Han svajade som en ungbjörk i storm och såg ut som en vind ögd disktrasa i ansiktet.
    Vi tog om scenen några dar senare. Det blev heller inte bra. Så försökte vi en tredje gång veckan därpå. Vi an vände två kameror och för säkerhets skull hade vi placerat Anders mellan ett par dekorationsstöttor av järn för att hålla honom på plats på restaurangsoffan. Vi tog en, vi tog två, vi tog tre gånger. Jag var fortfarande inte nöjd. Vi gick avsides, Göran Strindberg och jag. -Det är inte vad det skulle vara, sa regissören. -Tror du det blir bättre, sa fotografen. Vi har gjort av med tusen meter på den här scenen nu. -Vi försöker en gång till ! En gång till.
    Jag gick bort till Anders som stod tyst och väntade med sänkt huvud.
    -Den sista var bra, den var fin. Nu har vi den. Men jag tror att vi kan få en ännu bättre. Vi tar den en gång till, en sista gång.
    Anders lyfte huvudet och såg på mej; såg på mej. Det var alldeles tyst i ateljen. Uttrycket i hans ögon kom mej att känna mej som om jag hade klivit upp på Golgatas kulle och vänt mej upp mot korset och sagt: Det där sista ni sa "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra" det var bra, det var fint, det var säkert äkta känt. Men försök en gång till va? Plötsligt började Anders skratta. Han ploc kade ihop sina grejor och fortfarande storskrattande lämnade han ateljen. Det var dödstyst, ingen sa ett ord. Jag tände en cigarrett och torkade svetten ur pannan.
    Fem minuter senare kom han tillbaka.
    -Jag är klar för att ta om nu, sa han.
    Vi tog om. Under fyra minuter fanns det inte en scen arbetare, inte en elektriker, inte en script-girl, inte en foto graf eller regiassistent som inte satsade all sin kraft, all sin koncentration, all sin önskan på att Anders skulle lyckas.
    Han gjorde det. Det är den finaste prestation jag har upplevt i en filmatelje. Den var genial; och genialitet är inte vardagsmat i Drömfabriker. "

    [I Leif Furhammars/Jannike Åhlunds En liten bok om Hasse (1993), sid 127­p;127 finns samma scen beskriven, men med lite annorlunda ordval.]
    Hans Eklund