Stalker

”Stalker är berättelsen om en resa av två män och deras guide genom en mystisk och ospecificerad zon full av osynliga faror. Syftet med deras resa är oklar, för även om männen anländer till sin destination – ett fallfärdigt hus med en vattenfylld inre kammare – och lyckas med återfärden, är det inte klart huruvida resan varit en framgång. Det förefaller inte ha varit det, utom för guiden, då hans handikappade dotter blivit frisk (eller bara kanske). Guiden är känd bara genom sitt smeknamn, Stalker, de två resande kallas Författaren och Vetenskapsmannen. Det är klart att vi ser en allegori. Och det kan tänkas att den mest fruktbara diskussionen av filmen skulle vara enbart tolkande.

Till en viss grad är detta sant. Men ändå medför diskussionen av konst som är enbart hermeneutisk sin egen förvrängning. En kritiker kan överförklara ett konstverk, och genom att göra detta förråda dess upplevelser. Varför upplevs vissa filmer instinktivt som seriösa och bra? Orsakerna är många och behöver inte nödvändigtvis ha att göra med dess filosofi. Detta, paradoxalt, är orsaken till att det finns utrymme i världen för formalistisk kritik (den typ av kritik, som exempelvis undersöker en film utifrån dess klippninsprocedur), då den avgörande skönheten hos det undersökta verket, härav dess storhet, vikt och auktoritet – kan vara formell, eller kvasiformell.

Ren formalism i kritisk verksamhet, är, tror jag, aldrig helt tillfredställande, men man känner ibland vartåt den syftar. När jag till exempel ser på en film som Dreyers Gertrud (1962) är det inte dess beskrivning av kärleken som rör mig (i vissa avseenden har jag invändningar mot den). Vad som fängslar mig är filmens djärvhet som film, det tålmodiga sätt som kameran rör sig över de mänskliga formerna, förvandlande den till monumentala skulpturer. Den renhet som uttrycks är lika svår att definiera som musikens renhet och liksom musik förefaller filmen äga sin egen hemliga moral, parallell till, men skild från den uttryckta.

Det är ungefär vad jag känner inför Stalker. Dess njutning är i första hand en ren njutning av film. Vissa saker händer i historien, och det är klart att de måste kommenteras, men resandet mot dessa händelser, och mellan dem, innehåller sina egna privata mystiska under. Tarkovskij har sagt att han ville åstadkomma intrycket att hans film består av en enda tagning, och om man tar honom på orden kan man på ett plan hävda att filmen verkligen är lika experimentell som vilket som helst icke kommersiellt avant garde-verk.” [Ur The Cinema of Andrei Tarkovski av Mark Le Fanu (1987)]

I Moscow News, week no 14, 1992, berättar skådespelerskan Alisa Freindlish, som spelar Stalkers hustru, om inspelningen: När jag kom till inspelningen var jag bokstavligen överväldigad. Varje spindelnät var verkligt, tålmodigt spunnet i stället för tillverkat av gasbinda och plast. Sotet på väggarna och slemmet i vattnet var också verkligt. Tarkovskij ansåg att autenticitet var avgörande för atmosfären. Noggrant arrangerades varje tagning. Han kontrollerade hur glasen var placerade på bordet, ljusets blixtrande och flaskornas skakningar när tåget passerade…

När den första scenen filmades, där Stalker, hans fru och dotter vaknar på morgonen så kontrollerades allt ner till minsta detalj. Det pågick så länge att jag somnade i sängen vi låg i. Allting gjordes mycket tyst, i halvviskningar som i en operationssal, i rädsla för att störa atmosfären. Förklarande vad Stalkers fru betydde för honom i filmen sa Tarkovskij att medan människorna söker det okända, det magiska och det mystiska så ignorerar de ofta enkla mänskliga värden som vänlighet, kärlek, vänskap, omtanke och lojalitet. De är sanningen, och de finns nära till hands. Men mäniskorna lägger inte märke till dem helt enkelt eftersom de är så nära…”

HE