Farväl till ett falskt paradis

Det är inte alltid de reklamslogans som används för att väcka intresse för en film med några korta slagkraftiga formuleringar har någon täckning i den film man försöker locka besökare till. Men den slogan som används i lanseringen av Tevfik Basers film Farväl till ett falskt paradis är en ovanligt bra sammanfattning av filmens innehåll och budskap: ”Som fri var hon fånge, som fängslad blev hon fri”.

Farväl till ett falskt paradis kan sägas ta vi är Basers debutfilm, 40 m² Tyskland, slutar. Elif, en turkisk invandrarkvinna i västtyskland har efter långvarig misshandel mördat sin man. Hon döms till 6 års fängelse, men när hon väl är inspärrad öppnas en ny och friare värld sig för henne.

Baser kommer själv från Turkiet men är verksam i Tyskland. Det torde vara klart att han själv har upplevelser av invandrarens svårigheter och problem vid konfrontationen med ett nytt land. Med sina två första filmer har Baser genom att trovärdigt och övertygande identifierat sig med och sedan skildrat två kvinnoöden, formulerat starka invändningar mot de som hävdar att det skall finnas en speciell manlig, respektive kvinnlig estetik, det finns bara en mänsklig.

En bra sammanfattning av filmen, både dess styrka och dess svaghet, ger Gunnar Bergdahl i GP 30/9 l99O:

”Här i fängelsets slutna kvinnovärld växer Elif som människa. Hon lär sig tyska, hon får vänner, hon upptäcker sitt egenvärde. Men samtidigt ligger här en del av filmens komplikationer. Skildringen av den uppvaknande Elif i det tyska kvinnofängelset har ett drag av Sörgården. Det är gott om solidariska intagna på fängelset, det finns ingen uttalad rasism och heller ingen organiserad brottslighet eller knarkhantering. Den västtyska kriminalvårdstyrelsen kan knappast ha invändningar mot bilden av det egna föredömliga systemet. Å andra sidan är det ur Elifs ögon vi förväntas betrakta världen och därmed blir det till viss del möjligt att acceptera hennes ljusa bild av detta falska paradis. För falskt visar det sig nu vara och hennes farväl till detta och de andra falska paradisen som kvinna och mor sker med en glasbit […].

Därmed svärtas den präktiga bilden av det överlägsna Tyskland där kvinnor kan bli fria – till skillnad från Turkiet med sina barbariska kvinnoförtryckande seder. Men filmen sluter sig aldrig helt kring sin sociala labyrint. Elif har en möjlig öppning i de faktiska och sociala murar som ingärdar henne. Den står vi i publiken för. För detta starka kvinnoporträtt bär vi med oss ut från biografen och in i den verklighet där i dag dessa brutala kulturkollisioner tillhör vår egen vardag.”

HE