Pat Garrett and Billy the Kid
Regi: Sam Peckinpah.
Manus: Rudolph Wurlitzer.
Foto: John Coquillon.
Musik: Bob Dylan.
Arkitekt: Ted Haworth.
Klipp: Roger Spottiswoode, Garth Craven, Robert L. Wolfe, Richard Halsey, David Berlatsky, Tony de Zarraga.
Produktion: Gordon Carroll, Fox-MGM, USA 1973.
Skådespelare: James Coburn (Pat Garrett), Kris Kristofferson (Billy the Kid), Richard Jaeckel (sheriff Kip McKinney), Kathy Jurado (fru Baker), Chill Willis (Lemuel), Jason Robards (Wallace), Bob Dylan (Alias), R G Armstrong (Ollinger), Lule Askow (Eno), John Beck (Poe), Richard Bright (Holly), Matt Clark (J W Bell), Rita Coolidge (Maria), Jack Dodson (Howland), Jack Elam (Alamosa Bill), Emilio Fernandez (Paco), Paul Fix (Maxwell), L Q Jones (Black Harris), Slim Pickens (sheriff Baker).
Våldspornografi i ultrarapid säger belackarna — poetisk realism säger andra. Omdömena är många, och som så ofta delas filmkritikerhären i två läger när det rör sig om våldsfilmer eller snarare våldsamma filmer. Är sedan dessa filmer ”tillverkade” av yrkesskickliga regissörer så gör det inte saken lättare att veta vilken fot man skall stå på. Men eftersom filmkritiker gärna vill kalla sig humanister så är det nog enklare att ta avstånd från dylika fiktiva våldsfilmer (till skillnad från dokumentärer) än att uppfatta dem som god filmunderhållning. Här är två exempel på hur olika man uppfattade och upplevde kvällens film:
Jonas Sima i Expressen 9/10 1973:
”Peckinpah hör till Hollywoods blodigaste romantiker. Hans värld är grym och brutal men enkel: den starkare besegrar den svagare. Döden är våldsam men vacker, inte minst i slow motion. Alla kvinnor är horor. Det är skönt för riktiga karlar att våldet finns. Jag har länge tyckt att Sam Peckinpah är en skum filmare med dolda motiv. I denna film […] avslöjar han sig som den utstuderade våldspornografiker han säkert alltid varit. Han är en urstyv, ofta virtuos regissör — men det var Leni Riefestahl också! Besviken konstaterar jag att den store Bob Dylan, som gjort filmmusiken, spelar med i en småttig roll. Hans närvaro är lika meningslös som filmen är motbjudande.”
En avgjort positiv inställning hade Jan Aghed i SDD 9/10 1973:
Känner man Peckinpahs tidigare filmer är det relativt enkelt att spåra teman som är karaktäristiska för honom i denna historia. Så t ex är han sedan länge fascinerad av polariserade manliga relationer, där två f d vänner konfronterar varandra från var sin sida av en tunn linje mellan social anarki och försvaret av disciplin och stabilitet. Vidare finns där också det typiska temat om gränsens och därmed frihetens inhägnande och om västerns modernisering och dess veteraners gradvisa sociala isolering och överflödighet. Eller ta fatalismen i attityden till döden om intresset för skillnaden mellan myt och verklighet. […] Filmen är sevärd. den innehåller en rad briljant filmade enskilda scener och sekvenser och därtill flera scener som är omisskännligt präglade av Peckinpahs starkt personliga etiska ställningstaganden till USA:s förflutna och landets alltjämt giftiga myter.”
Till historien om denna film hör också att den utsattes för producentens egenmäktiga stympning. Flera för filmen viktiga scener har tagits bort. Bl a inledningen och slutet som handlade om hur Pat Garrett råkade ut för samma öde som han själv givit Billy the Kid. Den naturliga följden av detta blev att Peckinpah helt tog avstånd från filmen.
MN