Ladykillers

Jag har inte brytt mig om att räkna, men jag tror ändå jag vågar en gissning på att Ladykillers är en av de två, tre filmer som visats flest gånger på Filmstudion — i varje fall i modern tid. Den har också visats några gånger på TV, så om man är över fem år finns egentligen inga ursäkter för att inte ha sett den, minst en gång. Detta omtuggande av en och samma film kan naturligtvis kritiseras — man skulle ju i stället kunna visa någon av de många intressanta utländska filmer som p g a filmbolagens nonchalans aldrig får svensk premiär — men Ladykillers försvarar nog ändå sin plats på Filmstudiorepertoaren. Detta beror på flera faktorer. Dels tack vare den begåvat spunna intrigen, vars författare (William Rose) har skrivit manus till åtskilliga andra filmer i samma ”viktklass”, däribland Mackendricks egen Maggie på vift, och Ealingkomedin På vift med Genevieve. Dels tack vare den skicklige regissören som flyhänt undvikit alla tänkbara falluckor, och virtuost balanserar på den ytterligt tunna eggen mellan tragedi och fars som är själva grundförutsättningen för de här engelska 50-talskomedierna. Tragiken ligger naturligtvis i det faktum att filmens huvudpersoner, som vi lever och lider med i närmare två timmar, och följaktligen lär oss att tycka om, aldrig lyckas, ja aldrig får lyckas. Det vet vi ju från början, men ändå hoppas vi, varje gång vi ser filmen på nytt, att det här kanske är en annan version, att slutet kanske blir annorlunda denna gång.

Kanske är det detta fåfänga hopp som gör Ladykillers sevärd även femte eller sjätte gången. Delvis beror det naturligtvis också på skådespelarna, inte minst då på Katie Johnson som den gamla hjärtegoda änkan som är så snäll och godtrogen att man nästan vill slå henne i huvudet. Hon är utan tvivel filmens stora stjärna, även om Alec Guiness, som den knivskarpe professorn, gör ett lysande porträtt av ett brottets självförbrännande geni. De övriga rollerna är också skickligt besatta. Cecil Parker, med sin whiskyhesa röst, är lika trovärdig i den här rollen som kriminell militär som han är i andra 50-talskomedier, där han bl a kan spela förstockad internatskolerektor etc. Herbert Lom och Peter Sellers inleder här det samarbete som sedan skulle fortsättas i Rosa Panter-filmerna, och Danny Green gör ett perfekt porträtt av boxaren. Endast Katie Johnson som änkan Wilberforce kan tro att en man med sådana händer och armar kan traktera ett stråkinstrument.

LJ