Regi: Mauritz Stiller. Manus: Gustaf Molander och Mauritz Stiller efter Selma Lagerlöfs berättelse. Foto: Julius Jaenzon. Arkitekt: Alexander Bakó. Kostymer: Axel Esbensen. Produktion: Svenska Bio, Sverige 1919. I rollerna: Richard Lund (Sir Archie), Mary Johnson (Elsalill), Hjalmar Selander (Herr Arne), Concordia Selander (hans hustru), Wanda Rothgardt (hans sondotter), Axel Nilsson (Torarin), Stina Berg (värdshusvärdinnan), Erik Stocklassa (Sir Reginald), Bror Berger (Sir Philip), Gustaf Aronson (skepparen på det infrusna fartyget), Gösta Gustafsson (hjälpprästen). Svensk premiär: 22 september 1919. Längd: 99 minuter.
En av filmforskningens veteraner, Gösta Werner, skrev så här om Herr Arnes pengar:
”Stiller var knappast lika lyhörd för kvaliteterna i Selma Lagerlöfs diktade värld som Sjöström. Han sökte i hennes berättelser mera det dramatiska stoffet än som Sjöström den psykologiskt intressanta och inträngande människoskildringen. Vid inspelningen av Herr Arnes pengar har Stiller ännu kvar respekten för diktarinnan och hennes ord: han använder sålunda långa, exakta, citat ur hennes berättelse som texter i filmen. Så följsam och ödmjuk inför det diktade ordet skulle han inte vara senare, framförallt vid arbetet med Gösta Berlings saga (1923–24). Där ändrade han så hänsynslöst och respektlöst – enligt författarinnans mening – att det blev en definitiv brytning mellan dem. Handlingen i Stillers film Herr Arnes pengar avviker inte på några väsentliga punkter från händelseförloppet i Selma Lagerlöfs berättelse. Och ändå är de bägge varandra så djupt olika. Stiller berättade samma historia med andra dramatiska höjdpunkter, andra undertoner och en helt annan stilisering än Selma Lagerlöf. Därför bryter också Selma Lagerlöfs starkt litterära texter så markant mot filmens bildmässiga, ’olitterära’ stilisering. Man upplever dem som ett väsenfrämmande element i Stillers film. Detta insåg Stiller själv först senare, tydligast inför arbetet med Gösta Berlings saga. Där har texterna fått helt underordna sig filmens stilisering.
Herr Arnes pengar är den första av Stillers filmer, där man – alltså bortsett från texterna – mäter den järnhårda stilisering som skulle bli på både gott och ont i några av hans följande filmer. Här står allt annat tillbaka för de dramatiska fordringarna. Stiller koncentrerar sig på ett antal uttrycksfulla nyckelscener och dem pressar han på allt vad de kan ge av spänning i både yttre och inre bemärkelse. Filmen innehåller också flera magnifika sekvenser, där växelspelet mellan naturen, livligt rörliga masscener och individuella, närgångna öden får mäktiga dimensioner. En av dem är branden på Solberga prästgård med rånarnas flykt över isen och Elsalills skräckupplevelse. En annan är den stramt och nästan asketiskt gestaltade slutscenen med kvinnornas liktåg på isen och den döda Elsalill på båren i snöstormen, som öppnar havets portar.