Erotikon

”Det är en på sitt sätt belysande upprepning av den vanliga utvecklingsgången inom diktens historia, som den unga filmkonsten erbjuder ifråga om inväxandet i nya skildringsformer. Inom de flesta nationella avsnitt av litteraturhistorien bildar komedien – det förfinat muntra, lätthänta och luftiga hanterandet av ett litterärt stoff – den sista landvinningen för den diktande fantasien. Samma iakttagelse är lätt att göra även beträffande filmen – och särskilt påtaglig blir den ifråga om svensk film. Det var först efter det att den svenska filmen funnit sin form för episk eller lyrisk skildring, som den började söka sig fram mot en egen komedistil.

[…]

Maurtiz Stillers Erotikon intager nu sin plats i de finare filmkomediernas led, medvetet syftande till att bliva varken fars eller lustspel, utan exakt vad som inbegripes under ovanstående term. Det är betecknande att Stiller först efter mångårigt sysslande med en mera mörkt lidelsebetonad motivkrets (ty Graal-filmerna, som Stiller på sin tid iscensatte, böra väl hellre hänföras till farsens än komediens område) vågar sig på komediens lätta pastellkonst – betecknande för den högre filmkomediens krav på större erfarenhet och övning med det svårhanterliga material, bildframställning i själva verket är.

Tonskalan i Erotikon griper över en större klaviatur än man till äventyrs väntar i en komedi. Där finns ett stänk av hjärtats oro, och intet hjärtlöst gäckeri får där breda ut sig – komedien vill i stället slå en ring av sympati kring sina gestalter, även där dessa äro som mest skröpliga i sin längtans vilsenhet och naiva självbedrägeri. Satirens biavsikter och elaka uddighet är denna komedistil fullkomligt främmande – i detta avseende bildar Stillers Erotikon en motsats till den numera bekanta muntra pjäsen av per Hallström, med vilken den f ö blott har namnet gemensamt.”

[Ur artikeln Filmdiktning och komedistil i programbladet till Erotikon]

Erotikon innebar början på något nytt i svensk film. Inte då bara genom sin komedistil (som traditionellt ansetts påverka namn som Lubitsch t ex). Det var en mycket påkostad och extravagant sak för sin tid och den blev publikt framgångsrik. Men paradoxalt nog kan man här ana fröet till svensk films deklination under 20-talets senare del. Filmen producerades av det 1919 bildade SF (som uppstått ur fusionen mellan de två stora Svenska Bio och Skandia), i vilket Ivar Kreuger hade stora intressen. Nu skulle man satsa stort med blick på den internationella marknaden. Resultatet blev också under de följande åren en rad påkostade utstyrselfilmer med kanske mindre konstnärlig halt.

Regissörerna Stiller och Sjöström bands upp ekonomiskt i denna nya politik, vilket naturligt nog lade hämsko på deras rörelsefrihet och det blev måhända mindre svårt för dem att stå emot locktonerna från amerikansk filmindustri. När Sjöström och Stiller lämnat Sverige fanns de storstilade planerna förvisso kvar men med något mindre talanger till hands. Det är nu inte så att det sena 20-talets ”internationella” svenska produktioner typ Bara en danserska eller Damen med kameliorna skulle vara onjutbara, tvärtom. Men försöken att internationalisera svensk film ledde då som nu bara in i en återvändsgränd.

PQ