Djävulsk gisslan

”What makes you think I am obsessed by the bizarre?” [Polanski i intervju 1969]

Roman Polanski är en regissör där kopplingen mellan liv och verk förefaller oundviklig. Men om man försöker upprätta förbindelser mellan en filmskapares liv och hans verk uppstår oundvikliga problem. Kan man överhuvudtaget med någon större säkerhet säga att en särskild händelse i regissörens privatliv gett upphov till filmer eller vissa scener i en film? finns det raka rör mellan liv och verk? Polanskis liv har varit fullt av händelser som skulle kunna räcka till många filmer. Barndomen och uppväxten under den nazistiska ockupationen av Polen, då han släpas bort av Gestapo för att aldrig återvända. Efter detta genomlevde han ungdomen i det kommunistiska Polen, under en regim som inte stod den nazistiska efter i förtryck, våld och människoförakt. Efter att ha lyckats ta sig till väst och etablera sig som framgångsrik filmskapare kommer mordet på hustrun Sharon Tate 1969. Tio år senare anklagelserna för våldtäkt av minderårig och den därpå följande flykten från USA. Så nog finns det att ta av. Ofta har det även varit så att skribenter av skiftande kvalitet och intresse har mera koncentrerat sig på personen Polanski och glömt att han faktiskt är en mycket kompetent filmskapare. Polanskis liv har skildrats av honom själv i memoarboken ”Roman” (1984) där inte minst beskrivningen av barndom och uppväxt gör ett starkt intryck.

Efter tidiga kontakter med radio och teater kom Polanski till filmen som skådespelare på 50-talet. Ofta spelade han roller som tonåring då detta passade hans småväxthet. Han utbildades vid filmskolan i Lodz, där han erhöll en mycket grundlig utbildning i filmskapandets alla olika yrken. På filmskolan fick man även se västerländska filmer (som aldrig visades för allmänheten). Dessa visades mest som exempel på västerländsk dekadens, medan ryska klassiker, främst Eisenstein, till leda framhölls som efterföljansvärda exempel. Men på Polanski hade dessa västerländska filmer icke avsedd effekt: han beundrade dem och tog intryck av hur man berättar på film. Verk han särskilt uppskattade var Orson Welles ”obligatoriska” Citizen Kane. Laurence Oliviers Hamlet (1948) och Carol Reeds Odd man out (1947). En annan film som han tog starka intryck av var Michael Powells Peeping Tom (1957) om en besatt ung man som mördar sina offer samtidigt som han filmar deras vånda.

Polanski började göra kortfilmer och väckte snart uppseende. Två män och ett skåp (1958) är ett absurt drama som handlar om vad titeln anger. Den erhöll priser så att Polanski blev känd även utanför Polen. Polanski kunde lämna Polen då han råkade vara född i Paris men hans föräldrar hade återvänt till Polen då han var tre år. Efter några år i Frankrike där han levde under miserabla förhållanden fick han göra några kortfilmer. Han etablerade även kontakt med manusförfattaren Gerard Brach, vilket skulle få stor betydelse för hans fortsatta filmskapande. 1962 återvände han till Polen för att göra sin första långfilm.

Att få ihop filmserier som i någon rimlig mening gör skäl för att kallas serie är ett av filmstudions styrelses många problem. Denna termin visar vi en serie som kan kallas ”tidig och sen Polanski”, den består av hans fyra första långfilmer och de två senaste.

Därimellan, dvs 1968 till 1983 gjorde han sex filmer som alla naturligtvis har sitt givna intresse i försöken att skapa en helhetsbild av filmskaparen Roman Polanski och filmstudion skulle självklart visa dessa om de fanns i visningsbara kopior.

…

Repulsion blev en framgång, den erhöll Siverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin 1965 och Polanski kunde förverkliga de manus han skrivit före Repulsion.

I denna film isolerar Polanski åter en grupp människor på en ödslig plats och släpper sedan loss aggresionerna och kampen. Två gangsters är på flykt från en misslyckad kupp. De hamnar i en gammal borg som bebos av den pensionerade fabrikören George och hans betydligt yngre andra hustru Teresa. De lever i ett bisarrt äktenskap med många konstiga inslag.

Polanski och Brach var vid manusskrivandet inspirerade av den absurda teatern, med namn som Becket och Pinter. Filmens ursprungliga titel var ”When Katzelbach Comes” med klara referenser till Beckets Godot. Pinters kortpjäs The Dumb-Waiter (Mathissen) har även verkat som inspiration, både i denna pjäs och i I väntan på Godot finns det en frånvarande makt som berör personerna i dramat och deras handlande.

Polanski arbetar i denna film med i stort sett samma team som i den föregående filmen, men skådespelarna är nya. Catherine Deneuves syster Françoise Dorléac kan här ses i en av sina få roller, hon omkom i en bilolycka några år senare. Lionel Stander har spelat smågangster i många amerikanska filmer och gör en brutal och humoristisk tolkning av gangstern Richard. Donald Pleasence som på grund av sitt utseende nästan alltid får roller med varierande grad av absurditet säger om rollen som George: ”Vad jag kände hela tiden angående George och vad jag försökte ta fram i mitt spel var att han hade en sorts onormal normalitet. Ju mer ordinära folk är, desto mer extraordinära kan de bli när som helst – ibland förvandlas de till djur inför ens ögon.”

Om Teresa fortsätter Pleasence: ”Han (George) föll direkt för henne – någonting främmande och exotiskt i hans tråkiga värld. Hon var efter hans pengar förstås, men hon tyckte även om honom. Detta var en punkt där Roman och jag var oense. Han var absolut övertygad om att hon inte på något sätt fann George attraktiv. Men när det gällde Teresa tyckte jag att det var intressantare att tänka att hon var ganska förtjust i George – att de faktiskt hade ganska trevligt i sängen tillsammans. Vi försökte få fram detta, Françoise Dorléac och jag.”

Detta kommer fram i scenen när hon klär ut honom i sitt nattlinne och målar hans ansikte. Säkerligen hade Pleasence och Dorléac rätt och Polanski fel. Detta ger en intressant inblick i skapandets villkor. Hur skådespelarna finner någonting i manusförfattarens/regissörens material som de utvecklar, mot upphovsmannens intentioner och uttryckliga vilja, för att ge det slutliga verket en större komplicitet och intensitet.

HE