Den siste miljardären

Det lilla, lilla landet med den stora, stora statsskulden har dock åstadkommit en son av fäderneslandet med en förmögenhet – den siste miljardären. I den akuta penningkris som nu råder måste man få honom att återvända till hemlandet med miljonerna i bagaget och man är beredd att offra vad som helst, varför inte den unga, söta prinsessan.

Men miljardärer är, som vi ju alla vet, kinkiga typer att ha att göra med, alldeles särskilt när de råkat bli bankade i huvudet så de blivit totalt koko.

Denna René Clairs historia om finanshajar från 1934 blev den sista i hans serie berömda franska förkrigsfilmer — han skulle inte komma att fullborda någon film i Frankrike igen förrän efter kriget. Det var dessa filmer – Sous les Toits de Paris (1930), Le Million (1931), A Nous la Liberté (1931), Quatorze Juillet (1933) samt Le Dernier Milliardaire – som grundlade Clairs rykte och som, enligt många, var höjdpunkten i hans karriär. Han befolkar i dessa filmer en helt egen värld, en till synes lycklig teatervärld men med vissa förankringar i vårt eget tragiska universum. Där finns sång och musik, handfast humor. Lyckan och kärleken segrar för det mesta. Ondskan är en djävul i svarta trikåer och godheten en oskuldsfull flicka i vitsmink och röda, plutande läppar. Den idylliska tillvaron är den enkla människans med vänskap, självklar kärlek och tryggheten i att veta sin plats i den sociala hierarkin. Blott Ödet har rätt att ingripa i människans liv och gör det ofta och gärna för att få historien att rulla.

Det René Clair fulländar på film är det ofta föraktade folkliga lustspelet, det är teaterns stilisering och uttryck han försöker komma åt för att ge renhet och klarhet åt historien.

Ända sedan filmens allra första dagar har det funnits en inbyggd dualism i denna konstform. Bröderna Lumière, med rötterna i den fotografiska industrin, lät sina rörliga bilder fånga den verklighet som råkade finnas framför objektivet. Filmen blev en förlängning och förhöjning av fotografins utmärkande och enastående kvalitet – att fånga ögonblicket som våra ögon ser det. Georges Méliès, illusionist med rötterna i vaudevillen, insåg snart filmens andra stora möjlighet, att inte bara kunna rekonstruera en verklighet utan att även kunna syntetisera en verklighet som ett medvetande tänker den. Sedan dess har i varje film som gjorts på vår jord dessa två motstridiga och komplementära element fört en synnerligen fruktbar och spännande kamp.

Hos Clair är det Méliès-laget som har övertaget, det är fantasin som har oddsen på sin sida. Verkligheten underordnas visionen. Den siste miljardären är en fars, en rapp komedi, så som den skulle kunnat se ut i en vaudevilleartists dröm. Det är inte förvånande att filmen ser mycket ut som bröderna Marx’ tidigaste filmer, innan de Hollywoodifierats. Det är i samma scentradition och underhållningsvärld de hämtat sin näring.

NB