Regi: Michael Curtiz. manus: Julius J Epstein, Philip G Epstein och Howard Koch efter Murray Burnetts och Joan Alisons skådespel Everybody Comes to Rick’s. Foto: Arthur Edeson. Klipp: Owen marks. Specialeffekter: lawrence Butler, William Van Enger. Montages: Don Siegel, James Leicester. Musik: Max Steiner. Orkestrering av Hugo Friedhofer. Sånger: As Time goes by av Herman Hupfeldt, Knock on Wood, That’s What Noah Done, Muse’s Call av M K Jerome och Jack Scholl. Arkitekt: Carl Jules Weyl. Dekor: George James Hopkins. Kostym: Orry-Kelly. Berättare: Lou Marcelle. Produktion: Hal B Wallis, Warner Brothers — First National, USA 1942. I rollerna: Humphrey Bogart (Rick Blaine), Ingrid Bergman (Ilsa Lund-Laszlo), Paul Henreid (Victor Laszlo), claude Rains (kapten Louis Renault), Conrad Veit (major Heinrich Strasser), Sydney Greenstreet (señor Ferrari), Peter Lorre (Ugarte), S Z Sakall (Carl), Madelaine LeBeau (Yvonne), Dooley Wilson (Sam), Joy Page (Annina Brandel), John Qualen (Berger), Leonid Kinsky (Sacha), Helmut Dantine (Jan Brandel), Curt Bois (ficktjuv), Marcel Dalio (croupier), Corinna Mura (sångare), Ludwig Stossel (Mr Leuchtag), Ilka Gruning (Mrs Leuchtag), Charles La Torre (Tonelli), Frank Puglia (försäljare), Dan Seymor (Abdul), Richard Ryan (Heinz), Gregory Gay, Oliver Prickett. Svensk premiär: 11 oktober 1943, Park, Stockholm. Längd: 99 minuter.
Michael Curtiz, eller som han egentligen hette, Mikhaly Kertesz föddes i Ungern på julaftonen 1888 och dog i Hollywood 1962. Han började tidigt inom den ungerska filmen, först som skådespelare och sedan som regissör, sin första film regisserade han 1912. Efter första världskriget lämnade han Ungern och gjorde film i Berlin, Wien, Paris, Köpenhamn och även i Sverige där han var regiassistent åt Stiller och Sjöström. 1927 kom han till USA och började arbeta för Warner Brothers. Han gjorde mängder av filmer, exempelvis De dog med stövlarna på, Kapten Blod, Slaghöken, Robin Hood, Dodge City. Kvällens film Casablanca får ändå räknas som hans (och ett av filmhistoriens) stora mästerverk. Den fick tre Oscars, för bästa film, bästa regi och bästa manus.
Om filmens handling skall inte ordas mer än att den utspelas i den marockanska staden Casablanca under andra världskriget. Staden är genomströmningsort för människor på flykt från krigets Europa till USA. Humphrey Bogart spelar Richard Blaine, ägare till Rick’s Café Américain och han får i filmen tillfälle att yttra några av sina mest berömda repliker … ”I stick my neck out for nobody … You want my advice, go back to Bulgaria … Here’s looking at you, kid.” Den lille passförfalskaren Ugarte (Peter Lorre) säger till Rick: ” You despise me, don’t you?” och Bogie svarar: ”Oh, if I gave you any thought I probably would”. En replik som däremot inte förekommer i filmen är ”Play it again, Sam” trots att just detta ”citat” är vad många människor tror sig komma ihåg från filmen. Ingrid Bergman säger däremot helt enkelt ”Play it, Sam”. Lite senare på natten säger Bogie när han sitter ensam med pianisten och försöker dränka sina sorger i sprit: ”You played it for her, You can play it for me. If she can stand it, I can. Play it.” Melodin det handlar om är naturligtvis As time goes by.
Filmen var självfallet en del av den amerikanska krigspropagandan mot nazityskland men den är rasande skickligt gjord, inte minst fotot är mycket suggestivt med sina skuggor och halvdagrar. Ett skickligt drag för att få sympatierna på rätt sida är scenen med de berusade Gestapo-officerarna som i fyllan och villan börjar sjunga Die Wacht am Rhein och det motsatta lägret börjar sjunga Marseljäsen, som efterhand växer och till slut helt överröstar den tyska sången.
LH (vt 1983)