Regi: Hasse Ekman. Manus: Hasse Ekman efter romanen ”Banketten” av Marika Stiernstedt. Foto: Gösta Roosling. Klipp: Lennart Wallén. Ljud: Olle Jakobsson. Arkitekt: Bibi Lindström, Björn Thulin (inredningar). Musik: Charles Widman, utdrag ur ”Symfoni nr 3” av Brahms, ”Festspel opus 25” av Hugo Alfvén, ”Kyssande vind” med musik av Nils B Söderström och text av Hjalmar Gullberg (förekommer i filmen utan musikbeledsagning), ”Put ’Em in a Box” av Jule Styne och Sammy Cahn. Produktion: Hasse Ekman, Terraproduktion, Sverige 1948. Skådespelare: Ernst Eklund (Jacob Cotten, bankir), Elsa Carlsson (Agnes, hans hustru), Sture Lagerwall (Pierre Cotten, deras son), Eva Henning (Vica, deras dotter), Sven Lindberg (Ivar, deras son), Hasse Ekman (Hugo Stenbrott, Vicas man), Birger Malmsten (Rex Lundgren, med stud), Hilda Borgström (Alberta), Ragnar Arvedson (disponent på NK), Jan Molander (Sixten), Barbro Flodquist (Käthe), Solveig Lagström (Siri, hembiträde), Aurore Palmgren (fru Larsson), Eva Wikman (Gerda), Maj Törnblad (fröken Björklund), Tord Stål (läkare), Marga Riégo (sjuksyster), Nina Scenna (kokerska). Svensk premiär: 18/12 1948. Längd: 96 minuter.
Att du är så bra! sa han. Att du är så jävlar-in-i-helvete bra!
Detta yttrande, av en senare ganska berömd kollega till Hasse Ekman, fälldes efter premiären på Banketten. Den som åsyftas i citatet är naturligtvis Eva Henning som med sin roll i filmen fick sitt stora genombrott som seriös skådespelare, även Ekmans kollega skulle komma att använda sig av henne. Henning hade tidigare mest haft lättare uppgifter och Hasse Ekman hade svårt att övertyga ägaren av Terrafilm, Lorens Marmstedt, att hon skulle klara den krävande rollen som den förtryckta Vica. Senare skulle hon spela huvudrollen i Hasse Ekmans mästerverk Flicka och hyacinter, även hennes främsta insats.
Banketten är baserad på en salongsradikal roman av Marika Stiernstedt men Ekman har förskjutit tyngdpunkten. I romanen handlar det mest om banketten som finansfamiljen Cotten ordnar för att fira ett jubileum. Ekman koncentrerar sig mest på skildringen av äktenskapet mellan dottern Vica och hennes man, konsthistorikern Hugo Stenbrott, naturligtvis spelad med satanisk bravur av regissören själv. Men en del inslag från den undergångsdömda överklassfamiljens interna slitningar finns kvar från romanen. Sven Lindberg som den kommunistsympatiserande sonen skildras inte som en barnslig och löjlig vildhjärna, det var annars länge kutym inom svensk film att beskriva all slags radikalism så. Det är i stället hos den idealistiske sonen som framtidshoppet vilar.
Filmen fick vid premiären mycket beröm även om flera kritiker anmärkte på de förändringar Ekman vidtagit , förändringar man idag kan vara tacksam för; helvetiska äktenskapsskildringar är alltid aktuella med kommunistiska samhällslösningar för länge sedan förpassade till ideologiernas soptipp.
Slutet av 40-talet framstår som Hasse Ekmans bästa period, där Banketten är ett av de viktigaste verken i ett nog lite förbisett konstnärskap som alltmer framstår som ett av svensk films viktigaste.
HE