Regi: Hasse Ekman. Manus: Hasse Ekman och Walter Ljungquist, efter Ljungquists roman. Foto: Gösta Roosling. Musik: Lille Bror Söderlund. Produktion: Svensk Filmindustri, 1945.
I rollerna: Eva Henning (Pia Serner, aktris), Alf Kjellin (Dan Killander, stationsskrivare), Stig Järrel (”luffaren”), Hjördis Petterson (Fröken Fristedt, pensionatsvärdinna), Anna-Lisa Baude (Fröken Oskarsson, pensionatsvärdinna), Marianne Löfgren (Valborg Snäckendal, pensionatsvärdinna), Sigge Fürst (Hugo Snäckendal, styrman), Olof Molander (Fritz Diebolt, äventyrare), Hilding Gavle (Johannes Törsleff, kyrkoherde), Hasse Ekman (hans adoptivson), Margit Manstad (Marie, aktris), Karl-Arne Holmsten (Löjtnant Ekberg, flygare). Svensk premiär: 6/8 1945. Längd: 105 minuter.
Hasse Ekman (1915–2004) sågs i inledningen av sin karriär som något av den svenska filmens underbarn. På det tidiga 1930-talet blev han regiassistent till Per Lindberg och en halvårslång vistelse i Hollywood blev yrkesmässigt betydelsefull genom alla de intryck han fick med sig därifrån. Från 1930-talets mitt och under flera decennier framöver var han en av de mest produktiva inom svensk film och teater, något av en arbetsnarkoman i dandyutstyrsel.
Regidebuten kom med den sofistikerade förväxlingskomedin Med dej i mina armar (1940) och det följande decenniet växlade han mellan drama och komedier, inte sällan med sig själv i huvudrollen. Till de största publikframgångarna hörde Kungliga patrasket och Fram för lilla Märta (båda gjorda 1945), medan en konstnärlig kulmen nåddes 1948-1950 med sviten Banketten, Flickan från tredje raden och Flicka och hyacinter (samtliga utgivna på DVD under senare år).
Vandring med månen från 1945 baserade sig på en roman från 1941 av Walter Ljungquist, vars kortroman Ombyte av tåg tidigare filmats av Hasse Ekman 1943. Han filmade senare ännu en roman av Ljungquist: ”Nycklar till okänt rum”, som fick sin premiär 1950 under namnet Den vita katten.
Vandring med månen är till stilen en något ovanlig Hasse Ekman-film, en lyrisk och stämningsfylld saga med mörka undertoner, om kärlekens hemlöshet och livets udda existenser. I centrum står ett ungt par, en ung stationsskrivare (spelad av Alf Kjellin) som lämnar sitt trista arbete och ger sig ut på luffen med en söt aktris (Eva Henning i en av sina mest minnesvärda roller). De möter allehanda existenser, bl a Hasse Ekman i en annorlunda roll som cynisk invalid.
Mottagandet var utmärkt och befäste Ekmans position som en av den svenska filmens förgrundsgestalter. ”Den löftesrikaste svenska filmen efter Hets”, ansåg t ex Gerd Osten i BLM. Morgontidningens Sten Guldbrand skrev: ”I snabb växling kommer den ena utmärkta bildsviten efter den andra. Man blir överraskad, förbluffad, och man har så roligt, så roligt. Här finns också repliker av för svensk film ovanlig lyster. Det är en rikedom på beundransvärda detaljer, så mänskligt fint och rikligt tecknade och ur filmsynpunkt mästerligt upplagda. Vandring med månen är en film, som man uppskattar och tycker om så när som på det oklara slutet.”
Just slutet, där Ekman och Ljungquist diktade till en vapensmugglingsepisod som inte fanns i romanförlagan, var något de flesta vände sig emot och även regissören ångrade i efterhand tilltaget. Men i övrigt är Vandring med månen en av Hasse Ekmans mest tilltalande och underhållande filmer, som håller utmärkt även idag.
BB