Spelar du i kväll?

Erland Josephson var en i högsta grad självlärd skådespelare som började som amatörskådespelare vid Stockholms högskola vid mitten av 40-talet. Så småningom hamnade han vid Helsingborgs stadsteater vid tiden för Bergmans chefstid där och deras vägar kom där att mötas för första gången. Det blev inledningen till ett genom åren långvarigt samarbete vid åtskilliga tillfällen, både som skådespelare och medmanusskribent när de bland annat under pseudonymen Buntel Ericsson författade komedin Lustgården. Erland Josephson var mycket mångsidig och förutom att ha varit verksam som skådespelare var han också flitig som manusförfattare och regissör. Därutöver hann han vara ordförande i teaterförbundet och under en tid var han även Dramatenchef. Hans mångsidighet kom också till uttryck i ett ganska omfattande författarskap med ganska skarpsynta iakttagelser av bland annat kolleger i skådespelarvärlden och om han inte blivit skådespelare hade han nog blivit en utmärkt psykiater.

Både som skådespelare och författare/regissör kom han att odla den kultiverade ironin i stundtals mycket ordrika och spirituella filmer. I utlandet fick han mer ofta roller som allehanda udda karaktärer, ofta på gränsen till vansinne, ett förhållande han inte utan ett visst beklagande kunde konstatera. Som medlem av en gammal judisk familj med många kulturpersonligheter kom han att bli en del av det nymornade intresset att ge den svenska judiska kulturen en röst med mer profilerade roller som i Fanny och Alexander eller serien om den judiske försvarsadvokaten Rosenbaum. Men så tidigt som 1960 diskuterade han den latenta antisemitismen i det svenska samhället i sin TV-pjäs Benjamin.

Maaret Koskinen konstaterade i DN (15.9.2006) i sin recension av dokumentärfilmen Spelar du i kväll? att Erland Josephson blivit något så osannolikt som en svensk intellektuell som gått och blivit populär. Ändå är Josephson blygsam i sin framtoning i denna film. Han säger här att han alltid känt sig som en amatör bland proffs, ”en handelsresande i några få gester och ansiktsuttryck.”

Ulf Peter Hallbergs och Torben Skjødt Jensens film blandar friskt gammalt dokumentärt material, bitar av äldre filmer med nyinspelade avsnitt och filmens form väckte en del blandade känslor. Koskinen såg greppet som kongenialt, ett slags arkeologisk medialisering av filmbilden som synliggör tidens flerskiktning, att all tid är samtida. Samtidigt synliggörs filmens egna bilder som just bilder. Det är bilder, skärvor, fasetter i den oavlåtligt föränderliga massa som en människa utgör – en som ständigt föds på nytt inför sig själv och andra, i detta fall inför en publik. Jan Aghed i Sydsvenskan (s.dat) tyckte å sin sida att ämnet var intressant men skymdes av en i hans ögon alltför pretentiös form.

PQ