Råttfångaren

Ratcatcher
Storbritannien 1999. Regi och manus: Lynne Ramsay. Foto: Alwin H. Kuchler. Musik: Rachel Portman.
I rollerna: William Eadie, Tommy Flanagan, Mandy Matthews, Lynne Ramsay Jr, Michelle Stewart, Leanne Mullen m.fl. Länd: 93 minuter.


Glasgow på 1970-talet. Sopåkarna strejkar och i de fattiga slumkvarteren blir tillvaron alltmer outhärdlig. Trottoarer och ödetomter fylls med avfall som jäser och ruttnar i värmen. Löss, möss och råttor frodas.

De redan tidigare usla sociala förhållandena blir än värre. Lorten på gatorna tränger in i hemmen i form av aggressioner och våld.

Och mitt i alltihopa växer barn upp. Barn som inte kan annat än ta skada av miljön och fattigdomen. Om de ens överlever.

James, den tolvårige huvudpersonen, iakttar, drabbas av och bidrar till situationen. Är en del av den. Men han drömmer om en ny tillvaro, ett riktigt hem vid busslinjens slut. Lynne Ramsays långfilmsdebut (efter denna gjorde hon den uppmärksammade Morvern Callar, 2002) är en film som inte alltid är behaglig att se. Misären är påträngande och utan hopp. Det är som att åter konfronteras med Jacob Riis klassiska bildreportage från New Yorks slum How the other half lives, fast hundra år senare.

Det hade blivit för svart om det inte i drömmarna, i de små mänskliga reaktionerna, funnits nyanser av annat än svart. Lynne Ramsay låter bilderna berätta även detta och fångar känsligt in de unga skådespelarnas uttryck och känslospel. Och det är på relationerna, de mänskliga samspelen och närheten som tonvikten ligger. Handlingen, de yttre skeendena är mer en bakgrund och förutsättning för inre förlopp än huvudsaken. Detta perspektiv gör filmen mycket starkare och mer påträngande än de flesta dokumentärer i ämnet, som oftast har ett utifrånperspektiv. Eller som medieparadoxen uttrycker det: Fiktionens lögner kan vara sannare än dokumentärlögner.

NB

   

© Uppsala Filmstudio