Nosferatu – Phantom der Nacht
Frankrike/Västtyskland 1979. Regissör: Werner Herzog. Manus: Werner Herzog. Foto: Jörg Schmidt-Reitwein. Klippning: Beate Mainka-Jellinghaus. Musik: Florian Fricke, Richard Wagner, Popol Vuh. Scenografi: Henning von Gierke. Producent: Werner Herzog.
I rollerna: Bruno Ganz (Jonathan Harker), Isabelle Adjani (Lucy Harker), Klaus Kinski (Dracula), Roland Topor (Renfield), Walter Ladengast (Doktor van Helsing), Martje Grohmann (Mina) m.fl. Längd: 96 min.
En fladdermus fladdrar i slow-motion mot en mörk himmel.
En kvinna sätter sig med ett ryck upp i sängen efter en mardröm.
En man rider genom ett mystiskt bergslandskap, längre och längre in.
Kvinnan vandrar på en ödslig strand med en kyrkogård.
Ett skepp utan människor glider tyst in i den lilla staden.
Werner Herzog brukar ibland beskrivas som en arvtagare i rätt nedstigande led till de tyska stumfilmsregissörerna och det ligger nåt i det. Fast han använder ljud och dialog så berättar han minst lika mycket med bild och stämningar. Och han har ibland samma stiliserade drag som en del av 20-talsfilmarna. Han hävdade att han på riktigt hypnotiserade sina skådespelare när han gjorde filmen Hjärta av glas för att åstadkomma den drömlika atmosfären. Fladdermusens fladdrande vingar har ingen speciell betydelse för handlingen – den återkommande bilden understryker filmens grundkänsla.
Historien från Murnaus stumfilm är intakt. Handlingen i Dracula är flyttad bakåt i tiden, till ca 1830-talet och Tyskland. Men det faktum att Herzog har färg, ljud och musik att använda sig av gör en annan film. En hypnotisk stämning vilar även över Nosferatu. Wagner ackompanjerar Jonathan Harker när han reser genom Transylvaniens vackra och mystiska landskap, som genom eller mot en annan dimension. Krautrockbandet Popol Vuhs musik ljuder när Lucy vandrar på den ödsliga stranden, väntande på sin make. En kombination som inte borde fungera men gör det.
Svart humor utmärker de små borgarnas fruktlösa försök att förstå det som drabbat dem och stoppa det. Slutet är lika pessimistiskt som i Vampyrernas natt av Roman Polanski. Nosferatu kan vara en av de vackraste filmer som gjorts, men från första stund vilar samtidigt en känsla av sorg, skräck och stundande katastrof över skönheten.
EL