Återkomsten

I en recension av Återkomsten, DN 12/11 2004, gör Kerstin Gezelius en tänkvärd observation. Det finns två företeelser som amerikansk film nästan aldrig lyckas med, men som rysk film är mycket bra på, och kan hantera fullkomligt överlägset: Gud och barn.

Återkomsten skildrar barn på ett bra och övertygande sätt, det är något som alla recensenter är överens om, när de nästan tävlat om att ösa lovord över filmen. Vad som sedan är en bra barnskildring är kanske inte så lätt att säga. Men som så ofta är det skildringen stämmer relativt bra överens med ens egna uppfattningar om hur barn är.

De två pojkarna Vanja och Andrej lever med sin mor i en icke namngiven stad någonstans i Ryssland. Tillvaron i landet är inte den bästa. En dag återvänder en man som modern säger är pojkarnas far. Han tar med dem på en utfärd till en sjö. Men vad är han egentligen ute efter, och vem är han?

Återkomsten är regissören Andre Zvagintsevs debutvek. Enligt Jan Aghed, Sydsvenskan 12/11 2004 har han tidigare varit aktör i obskyra sibiriska teaterensambler och gjort reklaminslag och TV i Moskva innan han gjorde detta hyllade debutverk.

För att fortsätta att citera Kerstin Gezelius: ”Hela den här långfilmsdebuten är genomsyrad av en tilltro till det filmiska bildberättandet som man inte har sett mycket av sedan sextiotalet. Färden till den mystiska öde ön ger associationer till både Polanskis Kniven i vattnet och Antonois Äventyret. […] Men framför allt är det barnen som får Återkomsten att leva. Det finns något i den ryska regitraditionen som lyfter fram extraordinära barnskådespelare som Vladimir Garin och Ivan Dobronravov. Kanske samma känslighet som utan synbar svårighet kan få träd, stenar, hus eller leråkrar att agera trovärdigt och uttrycka exakt den tanke och känsloinnehåll som berättelsen kräver. Och en dimension till.”

HE