Rosemary’s Baby
USA 1968. Regi: Roman Polanski. Manus: Roman Polanski efter en novel av Ira Levin. Producent: William Castle. Foto: William A Fraker. Klippning: Bob Wyman och Sam O’Steen. Musik: Krzysztof Komeda.
I rollerna: Mia Farrow (Rosemary Woodhouse), John Cassavetes (Guy Woodhouse), Ruth Gordon (Minnie Castevet), Sidney Blackmer (Roman Castevet), Maurice Evans (Edward ’Hutch’ Hutchins), Ralph Bellamy (Dr. Abraham Sapirstein). Längd: 136 min.
En kvinnoröst nynnar på en kuslig vaggvisa medan kameran glider fram över New Yorks takåsar. Slutligen landar den på ett mycket exklusivt bostadshus på Central parks västra sida: The Dakota Building. Det var här som John Lennon mördades 1980 och det är här Rosemarys baby utspelar sig. Filmen ingår, tillsammans med Repulsion och Hyresgästen, i Roman Polanskis så kallade lägenhetstrilogi – tre skräckfilmer som använder hyreslägenheten som metafor för vårt bräckliga inre rum och samtidigt utnyttjar det faktum att vi i lägenheten är omgivna av mer eller mindre okända, och presumtivt onda, människor. I Rosemarys baby finns dock inte den riktiga skräcken på andra sidan väggen utan på betydligt närmre håll.
Här bebos den lyxiga lägenheten av det nygifta unga paret Rosemary och Guy, och allt verkar till en början vara frid och fröjd. De är nykära, hoppfulla inför framtiden och grannarna verkar dessutom trevliga och hjälpsamma. Det dröjer inte länge förrän Rosemary blir gravid, men graviditeten omgärdas av mystiska omständigheter. Hon blir likblek, tappar vikt och har dessutom svårt att minnas vad som hände den där natten hon blev gravid. Visst hade hon druckit en del men kan det verkligen förklara minnesförlusten och de ohyggliga mardrömmarna? Och är inte de trevliga grannarna lite väl hjälpsamma?
Rosemarys baby bygger som de flesta av Polanskis filmer på långsamt uppbyggd spänning och obehagliga stämningar snarare än chockeffekter och låtsasblod. Det är det vi anar, snarare än det vi ser, som får oss att sitta som fastnaglade i fåtöljerna. Till denna effekt bidrar också den fantastiska skådespelarensemblen, där Mia Farrows mentalt söndertrasade Rosemary och Ruth Gordons påträngande granne är speciellt minnesvärda. Rosemarys baby må ha 43 år på nacken men det är en film som åldrats lika väl som ett gott årgångsvin. Om du är en finsmakare när det gäller klassiska rysare är det alltså obligatorisk närvaro denna afton. Gravida gör dock kanske klokast i att avstå just denna gång.
FS