Exorcisten

The Exorcist
USA 1973. Regi: William Friedkin. Manus: William Peter Blatty efter egen roman. Foto: Owen Roizman, Billy Williams. Arkitekt: Bill Malley. Specialeffekter: Marcel Verocoutere. Produktion: Hoya Productions för Warner Bros.
I rollerna: Ellen Burstyn (Chris MacNeil), Linda Blair (Regan MacNeil), Max von Sydow (fader Merrin), Lee J. Cobb (Wiliam Kinderman), Kitty Winn (Sharon Spencer), Jack MacGowan (Burke Dennings), Jason Miller (fader Damien Karras), pastor William O’Malley (fader Dyer), Barton Hayman (dr Klein), Peter Masterson (klinikföreståndaren). Längd: 122 min.


Filmen om de två prästerna som driver ut den onda anden ur en liten flicka, Regan, väckte stor uppståndelse på sin tid och det rapporterades om att den blivit en gigantisk kassasuccé i USA. Inte minst specialeffekterna blev mycket omtalade med dess mångfald av äckel som kulminerade i en huvudrörelse varvet runt för att ge en handfast bild av ondskans styrka. Kritiskt inställda recensenter talade om ”Blå tåget”-effekter och det svenska mottagandet var överhuvudtaget ganska svalt. Det rapporterades även i förväg om svimningsanfall som utlösts och barnpsykologer var bekymrade över att barn som sett den fått störningar (förhoppningsvis är våra medlemmar mer motståndskraftiga). Färre brydde sig om att försöka gå till botten med vad det egentligen handlade om även om det fanns vaga ansatser.

Det handlar i mycket också om tro och vantro, vilket mycket väl kan vara ett uttryck för tidens anda, där tron på fasta och trygga värden i samhället börjat upplösas. Här har djävulen tagit sig in i kärnfamiljen och inte bara det utan in dess innersta kärna, det oskyldiga barnet. Den yngre prästen, Damien Karras, som först tar sig an fallet sviktar i sin tro och tar då hjälp av den mer erfarne fader Merrin. Han är om man så vill en andlig motsvarighet till vampyrjägaren Van Helsing, en representant för en andlig muskelkristendom som envetet går in för sin uppgift och som vet vilka medel som krävs om man så skall vada genom helvetet. Förmodligen skulle ingen skådespelare ha kunnat göra det bättre än Max von Sydow som här lika ståndaktigt som någonsin som i sina Jakobsbrottningar med Gud hos Bergman bekämpar demonen. Det finns en annan aspekt som antyddes här och var. Det finns en koppling till orienten, närmare bestämt Irak, där Merrin lett en arkeologisk expedition och funnit vissa spår som leder fram till demonen. Man kan fråga sig om det handlar om den vanliga ”orientalismen”, det vill säga den konstruerade bilden av regionen som hemvist för allt möjligt ont i motsats till civiliserade väst. Eller handlar det om de forna koloniernas hämnd?

PQ

   

© Uppsala Filmstudio