Sverige/Frankrike 1986. Regi och manus: Andrej Tarkovskij. Foto: Sven Nykvist. Scenografi: Anna Asp. Klippning: Andrej Tarkovskij, Michał Leszcyłowski. Producent: Anna-Lena Wibom.
I rollerna: Erland Josephson (Alexander), Susan Fleetwood (Adelaide), Allan Edwall (Otto), Guðrún S. Gísladóttir (Maria), Sven Wollter (Victor), Valérie Mairesse (Julia), Filippa Franzén (Marta), Tommy Kjellqvist (gossen).
Längd: 149 min.
Gotlands karga landskap förknippas sen länge med Ingmar Bergmans personliga vånda. I Offret ”översätts” ett annat inre landskap, Andrej Tarkovkijs, till Bergmans Gotland. Jämförelsen blir mer naturlig eftersom Erland Josephson, en av Bergmans favoritskådespelare, har huvudrollen.
Landskapet är därför både främmande och bekant. Ett antal människor bor i ett gammalt hus på en vindpinad, enslig plats. De för existentiella och filosofiska samtal som man känner igen från tidigare filmer av Tarkovskij. Kriget kommer. Undantagstillstånd utlyses. Människorna är strandsatta. Kanske är deras sista stund kommen. En av dem bestämmer sig för att göra en offergärning, inför Gud. Naturen är vintrig och melankolisk. Husets interiörer är glåmiga, kläder och rekvisita understryker ett slags tidlöshet – detta kan vara var och när som helst. Färg blandas med svartvitt. Då och då inklippta bilder från en förödd, apokalyptisk civilisation. Oklara utsändningar om krigstillståndet på en TV.
Samtidigt är filmen så typisk för sin tid – det sena 80-talets Europa. Vag undergångskänsla i det kalla krigets slutskede. Är detta sista striden?
Det blev Tarkovskijs sista film, i exil. Några få år senare var världen förändrad.
EL