Children of Men

Japan, Storbritannien, USA 2006. Regi: Alfonso Cuarón. Manus: Alfonso Cuarón, Timothy J.Sexton, David Arata, Mark Fergus, Hawk Ostby. Efter en roman av P.D. James. Producent: Marc Abraham, Eric Newman, Hilary Shor, Iain Smith, Tony Smith. Foto: Emmanuel Lubezki. Musik: John Tavener.
I rollerna: Clive Owen (Theo Faron), Michael Caine (Jasper Palmer), Julianne Moore (Julian Taylor), Claire Hope-Ashitey (Kee), PD James (äldre kvinna i bar) m fl.
Längd: 109 minuter.


Filmvärlden är på väg att erövras av mexikaner. Åtminstone pekar den senaste tidens utveckling på det. Plötsligt poppar de upp som svamparna i Tintinalbumet Den mystiska stjärnan. För precis som svamparna, som blir oproportionerligt stora, så har dessa regissörer gett oss filmer som reser sig mot de högre höjderna. Babel, av regissören Alejandro González Iñárritu, är en film som kanske inte direkt tilltalar mig, men många vänner och bekanta har nästan inte ord för hur fantastisk de tycker att den är. Pans Labyrint, av Guillermo del Toro, är en av de bästa filmer jag har sett, alla kategorier. Även regissören av Children Of Men, Alfonso Cuarón, har åstadkommit en enastående framtidsskildring som står ut i mängden av trötta robothistorier och transformerande tingestar. Filmen bygger på PD James roman Människors barn från 1992. Författarinnan medverkar även i filmen i en statistroll.

Children of Men utspelar sig år 2027 i England som har blivit en fascistisk diktatur. Det är en dystopisk värld, inga barn har fötts sedan 2009. Mänskligheten är på väg mot sin undergång. Framtidstron bland människorna har i det närmaste dött ut. Samhället präglas av våld, främlingsfientlighet och motståndsrörelser. När det så visar sig att en ung kvinna har lyckats bli gravid så blir hon en bricka i spelet mellan överheten och rebellerna. Det blir en uppgift för filmens hjälte, Theo Faron, att föra henne i säkerhet och på så sätt hålla liv i hoppet om mänsklig överlevnad.

Bildkompositionerna är detaljrika och ger miljöerna en genuin känsla, stundvis är det en i det närmaste obehagligt realistiskt framtidsvision. Efter ett tag blir det också påtagligt att det faktiskt inte finns några barn, någonstans. Men trots den dystra atmosfären så finns det ett och annat humoristisk inslag i filmen. Michael Caine är ett av dem.

Det är en upplevelse att se den här filmen, inte bara ett tidsfördriv. Jag rekommenderar den varmt till alla som gärna ser film för det visuella och filmiska hantverket, men också till dem som tycker om äventyr och action.

KHÅ

   

© Uppsala Filmstudio