Chungking Express

Den har kallats för en asiatisk Pulp Fiction och liknats vid postmodernistisk Raymond Chandler. Det var Quentin Tarantino som själv såg till att köpa in filmen för att visas på filmfestivalen i New York, och därmed fick även resten av världen upp ögonen för Wong Kar-wai. Att Tarantino gillade Chungking Express är inte underligt eftersom dess humor påminner en del om hans egen.

Det är också en påfallande icke-substansiell film, där bilderna lever sitt eget fascinerande liv utan att nödvändigtvis behöva betyda så mycket.

Människors samtal är på samma sätt som hos Tarantino absurt fixerade vid ovidkommande och märkliga småsaker; tex huruvida man bör välja sallad eller pizza till lunch, varför man bör bära regnrock och solglasögon samtidigt etc. Man påminns ibland om filmer av Hal Hartley och Jim Jarmusch. Den skruvade dialogen och figurerna i marginalen är här i samma stil.

Två episoder berättas i omgångar. Två melankoliska poliser spenderar båda sin mesta lediga tid på ett gatukök i Hong Kongs skummare distrikt. Gemensamt för dem båda är att de försöker komma över var sin olycklig kärleksaffär. Båda hamnar i intermezzon med slumpartade förlopp.

Den ene bestämmer sig för att förälska sig i den första kvinna som kommer innanför dörren, och börjar därför följa efter en mystisk narkotikasmugglerska i blond peruk.

Den andre blir, utan att märka det, på ett ytterst märkligt vis ompysslad av gatukökets servitris, en egensinnig flicka med en något enformig passion för California Dreamin’ med Mamas & Papas.

Den verkliga huvudpersonen i Chungking Express är troligen fotot. Hong Kongs myllrande gator skildras med handkamera som susar fram i pulserande tempo, och färger som tycks ha blivit intensivare; ingenstans är cigarettglöden rödare, lysrörsljuset blåare än här.

EL