ZOO – liv, skönhet, död

ZOO – A Zed & Two Noughts. England 1985. Regi och manus: Peter Greenaway. Foto: Sacha Vierny. Musik: Michael Nyman. Ljud: Garth Marshall. Scenografi: Ben van Os, Jan Roelfs. Kostymer: Patricia Lim. Klipp: John Wilson. I rollerna: Andrea Ferreol (Alba Bewick), Brian Deacon (Oswald Deuce), Eric Deacon (Oliver Deuce), Frances Barber (Venus de Milo), Joss Ackland (Van Hoyten), Gerard Thoolen (Van Meegeren), Guusje Van Tilborgh (Caterina Bolnes), Jim Davidson (Joshua Plate), Wolf Kahler (Felipe Arc-en-Ciel), Geoffrey Palmer (Fallast), Ken Campbell (Stephen Pipe), Agnes Brulet (Beta Bewick). Längd: 115 minuter.
Peter Greenaways film ZOO eller Ett zäta och två nollor (titeln kan nog tydas på fler sätt än så) verkar vara ännu en metafilm om konstnärligt skapande. Denna film ställer frågan om seendets villkor, här relaterat till djur (filmen utspelar sig i och runt ett zoo); är zebran ett svart djur med vita ränder eller ett vitt djur med svarta ränder? Filmen tar upp frågor som Peter Greenaway ställt sig, och sin publik, i tidigare verk likt Tecknarens kontrakt. Är berättandet relativt? Vad är sant? Det vi inte ser, finns det?
Peter Greenaway har sagt att de flesta av hans filmer handlar om reproduktion (vad är film?) och i ZOO är detta mycket påtagligt. Ett siamesiskt tvillingpar (dock separerade) mister båda sina fruar i en bilolycka och börjar i sitt sorgearbete att söka efter naturens grundläggande symmetri, livets uppkomst, fall och förruttnelse. Hur uppkommer liv, hur utvecklas det och varför slutar det? Är det livets symmetri och ironi att en människokropp ruttnar sönder under samma tid som en graviditet? Nio månader sägs även vara den normala sorgetiden för den som förlorat sin älskade.
Medvetet obskyr är denna film om konst som lidelse och lidelse utförd som konst. Full av symmetriska avvikelser och överensstämmelser utgör ZOO ett mångtydigt och medvetet svårtolkat nätverk av konsthistoriska och klassiskt mytologiska anspelningar. Fotografen Sacha Vierny, som filmat många av Alain Resnais filmer, Hiroshima, min älskade och Förra året i Marienbad, har på ett utmärkt sätt fångat Vermeers (en holländsk 1600-talsmålare, ofta reproducerad) sätt att måla och överfört det till filmen.
ZOO – en vacker, men obegriplig film om förruttnelse, symmetri och tvåfald, om liv, skönhet och död.
EK
”Cinema is far too rich a medium too be merely left to the storytellers.” (Peter Greenaway)

© Uppsala Filmstudio